93 dagar kvar #blogg100
06.18 imorse
Snö igen. Men ljuset, kära vänner, LJUSET! Det är inte mörkt när jag kommer hem och inte mörkt när jag går upp. Och nu när jag postar den här någorlunda dystra bilden, så vet jag att om någon månad kommer det att vara bladknoppar på träden och om två månader kommer det att vara ljusgrönt. Och när blogg100-utmaningen går i mål, då är det sommar.
Så. Den här utsikten kommer att komma tillbaka. Och den kommer att bli vackrare och vackrare.
Att äntligen enas om samma skärm #blogg100
En av mina nya vänner blev kallad ”film-Gestapo” av sina barn häromveckan. Vet ni varför? Jo, för att hon tyckte att det skulle vara roligt om alla i familjen tittade på SAMMA film, på SAMMA skärm, SAMTIDIGT. Det var en väl vald film, vill jag tillägga.
Efter att ha längtat efter ”den känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna” eller rättare, den gemenskap som uppstår när jag och mina barn (och andra, förstås) upplever något samtidigt (kan vara ledd meditation i grupp eller allsång eller ett riktigt bra danspass), så kom vi överens om att se ”Cloverfield” på HBONordic.
På bilden ovan kan ni se hur stort monstret var. Enligt vissa. Sedan är internettet fullt med andra teorier om Cloverfields storlek. Jämfört med andra lika existerande entiteter som Godzilla, King Kong och Stay Puft Marshmallow Man.
Förutom att jag ville skriva om att det blev en fin stund av äkta gemenskap med barnen (ingen, inte jag heller, famlade efter någon annan skärm) i drygt 80 minuter (jodå, vi satt igenom eftertexterna (låååååånga) för att kolla hur många som jobbat med CG och annat viktigt samt om det skulle dyka upp något Easter Egg vi inte fick missa), så blev jag inspirerad att skriva om Internet-verkligheten, Internet-loren som är verklig på ett nytt sätt och som måste tas med när vi pratar om den tid vi lever i.
Klart att ni måste se ”Cloverfield” – det är Nine eleven möter monsterfilm möter Dogma möter rom-com om 25+.
Och här är en annan bild på monstrets storlek i relation till andra monster. 🙂
Bloggdrottningen har vaknat #blogg100
Med ett lätt snöfall utan större charm utanför fönstret och i efterdyningarna av ett kostsamt IKEA-besök igår så tänkte jag härmed berätta för er, mina älskade läsare, att nu (och så tänkte jag svära, men det hoppar jag över idag) går Issadissa från mikrobloggare till Bloggdrottning.
- jag kommer att flytta huvudbloggen (den här) till en egen domän. Domänen är köpt men jag har inte lyckats installera wordpress på den ännu. Lär kunna ske efter helgen.
- jag har hittat flytet och tonen och inriktningen på Issadissas Stockholmsguide på engelska. Så nu kommer den att fyllas på och byggas upp. Issadissas Stockholmsguide har jag byggt mer som en hemsida än som en blogg. Det finns en bloggdel i den, men den använder jag mer som ett ställe att placera mer kåserande material. Flanörbloggande, helt enkelt.
- jag har öppnat en blogg på Nouw som heter IssadissaHeltKort. Där tänker jag vara tydligare. Jag ska prata om färre ämnen och vara mer konsekvens. Jag hoppas nå en ny målgrupp.
- Issadissa har fått en egen Facebook-sida där jag samlar inläggen jag gör på de olika bloggarna.
- I och med att jag beslöt mig för att vara med i Blogg100-utmaningen för femte året i rad, så blev jag inspirerad att lägga på bloggandet på en ny nivå. Kanske där det egentligen hör hemma. För är det bara en hobby? Är jag bara en tunn röst i en liten krets av vänner och bekanta? Vi får väl se.
Och nu ska här bli ordning i skåp och lådor – det begicks som sagt ett IKEA-besök igår.
Om hundra dagar kommer allt att se annorlunda ut
Morgonens utsikt från balkongen
Just nu, just här är det första mars, det är ungefär nollgradigt, litet snö ligger kvar, det blåser några sekundmeter då och då, solen verkar vilja skina idag. Det är sportlov och det är första dagen av #blogg100
Om hundra dagar, någon vecka in i juni, kommer utsikten att se helt annorlunda ut från min balkong. Jag kommer att ha skrivit många ord, uttryckt åsikter, publicerat bilder, tänkt många tankar. Hoppas jag. Vi får se. Men idag börjar jag och många andra med 100-dagars-bloggandet.
Kolhydratladdar inför….
Joho! Det är alldeles sant. Jag har laddat med tre goda brödskivor från Bröd& Salt (deras nötbröd är underbart!) och en massa havremjölk i kaffet. Nästan bara carbs, helt enkelt, inför strategiarbetet som måste utföras inför den hundra dagar långa utmaningen som börjar på onsdag.
Blogga minst en gång om dagen i mer än tre månader.
Det blir femte året i rad jag hänger på. Jag har slutfört utmaningen varje år. Jag skulle skämmas om jag inte gjorde det, på ett löjligt sätt. Som om jag trodde att några av mina strängare lärare från skolan, några av dem som jag faktiskt hade respekt för, Mörner från Norra Real och matteläraren från Engelbrektsskolan, skulle titta mig rakt i ögonen och säga: ”Men, Eva, du kan bättre än så här. Eva, vi hade hoppats på mer från dig.” Jag vet inte om ni båda två blickar ner från himlen, men OK jag kör i år igen. Och slutför i år igen.
Blogga i hundra dagar är ingen lek. Främst för att jag tröttnar på mig själv. ”Blabla och fidelidi, orka lyssna på dig!” säger jag till mig själv. Men så kommer det en kommentar eller någon säger något i ett oväntat sammanhang om något jag skrivit och så känns det plötsligt väldigt meningsfullt igen att blogga dagligen.
Jag vet att jag ofta skriver långt. Det kräver tid och energi av läsaren och jag är tacksam för att så många av er vill läsa. Men jag ska försöka fatta mig kortare hädanefter. Det är en del av de strategiska besluten jag håller på att formulera. (Får se om jag får till en snärtig PowerPoint som jag kan lägga på SlideShare…)
Jag är fattig och trött
Samma vatten som de som köpt de dyraste villorna ser
Click bait. Joråsåatt.
Fast inte egentligen. Jag kommer att hämta hem både fattigdomen och tröttheten.
Igår öppnade jag tidningen Mitt i Lidingö eftersom den låg där på hallgolvet när jag kom hem och jag behövde något att titta i när jag satt på toaletten (too much info – jag vet…). Fastnade i artikeln ”Ön håller greppet. Dyraste villorna på Lidingö”. Jag bor ju här. Vet vilken villa som såldes för mest pengar i hela Sverige (50 miljoner). Och det är klart, så länge människor som kan köpa hus för de pengarna bor i faggorna då är det inte konstigt att en ibland känner sig mindre bemedlad. Folk har många ägodelar rent generellt häromkring, de reser långt när de reser (och det händer ganska ofta), barnen håller på med dyra aktiviteter, det är allmänt viktigt med märkeskläder.
Men. Känslan av fattigdom gick över ganska fort. Jag la Mitt i-tidningen där den hör hemma, i återvinningen och gick vidare i livet.
Tröttheten är bara vanlig. Det är så härligt, att få vara vanligt trött. Inte färdig. Inte bortom-allt-trött. Inte bottenlöst-hål-trött*. Bara skönt efter-arbetsveckan-på-fredag-trött. Och vissa dagar – mysigt sömnig och trött efter danspass på Friskis. Jag håller min egen monkey mind i schack genom dagliga mindfulness-övningar. Jag har hittat en app som är gjord för amerikanske veteraner med PTSD. Det är en ful app. Den innehåller ingen mysig yoga-musik. Men den är gratis. (Mindfulness Coach heter den). Den har en sju-åtta övningar att välja på. Jag kör en av dem varje morgon när jag tar spårvagnen in till sta’n. Knappt tio minuter och själen går ner i sval och stilla skogstjärn, känns det som. Vissa dagar när jag har mer tid och större behov tar jag en Yoga Nidra-paus.
Så. Fattig och trött. Jovars. Men allt är relativt.
* vad jag refererar till här är att jag varit sjuk i utmattning. Jag har skrivit massor om det här i bloggen. Men nu är jag frisk. Riktigt frisk.
Kön – fängelse eller uttrycksmedel?
Hammershöi, eller hur?
Vilken aktivist-rubrik, eller hur? Sjukt nöjd.
Fast redan nu måste jag avslöja att det här blir ännu ett Netflix/Viaplay-inlägg. Eller Plejmo. Eller SF Anytime. Jag är inte sponsrad, så jag sprider mina gracer vart jag vill.
I alla fall så står den självupplevda könstillhörigheten i centrum i dagens inlägg. Och jag känner att jag nog när en dragqueen vid min barm. Ge mig lösögonfransar, paljetter, skyhöga klackar, smink i drivor och peruker i högar och jag skulle dö nöjd. I discotakt. Men fram tills dess kan jag rekommendera att titta på följande:
”The Danish Girl”. Förutom det politiska budskapet, om vikten att få vara den en innerst inne är, trots alla konventioner så är det en av de absolut vackraste filmer jag någonsin sett. Varje scen är som en målning. Ibland är det en Hammershöi-målning, ibland en tavla av någon mer kontinental impressionist. Ljuset! Kameravinklarna! Kläderna! Färgerna! Rummen! Vyerna! Jag skulle kunna screenshota varannan minut, förstora och sätta upp på väggarna hemma.
Tänk att en film kan berätta på ett sådant sätt att förståelsen för alla bara infinner sig. Ja, jag förstår Einar som inte kan vara Einar utan måste få sin inre Lili att bli verklig. Ja, jag förstår Gerda med sin kärlek och sin besvikelse och sin kärlek igen.
”Paris is burning”. En dokumentär (just nu på Netflix) om en del av drag-scenen i New York i slutet av 80-talet. Det är skräpigt, det är trasigt – bildspråket är så långt ifrån ”The Danish Girl” det bara går. Men kärnan är densamma – den som är byggd på tanken att varje människa ska accepteras som den är, snarare än vara inträngd i en förutbestämd roll och form. Och under tiden är det kärlek och samhörighet som står i centrum tillsammans med extravaganta uttryck, disco, vogue-ing, tävlingar, kreativitet och tragedier. Djupt allvar som läspas fram och viftas upp i luften av fjärilslika händer.
Utställningen med Gerda Wegener på Millesgården. Jag har inte sett den själv ännu, men inser att jag måste ju se tavlorna i verkliga livet. Nu när jag fått berättelsen.
Och när vi ändå är inne på ämnet extravaganza, så måste jag ju självklart uppmana alla att se Stanley Tucci i ”Burlesque”. Även om alla andra rollkaraktärer i filmen sedan är extremt heteronormativa så är ju scenkläderna i sann dragqueen-klass.
Turistsäsongen har börjat
Ett tag före jul var jag ganska trött på att inte få ha mitt hem helt för mig själv de veckorna barnen inte sprider ut sig överallt. (Det blev en konstig mening med dubbla negationer.) I korthet – just då var det skönt att Skatteverket har satt en gräns för hur mycket en kan tjäna på sitt Airb’n’b-värdskap utan att skatta, så att jag med gott samvete kunde börja blocka en hel del dagar i kalendern.
Men så börjar ljuset komma tillbaka och fåglarna börjar låta litet mer och orken är större och nyfikenheten börjar ge sig tillkänna igen. Och så börjar förfrågningarna och gästerna droppa in. Jag är tillbaka som Airb’n’b-ambassadör!
Under de första veckorna i år har jag haft förmånen att träffa en mor och dotter från Kina, ett ungt tyskt par som precis ska ut på arbetsmarknaden efter avslutade studier i marknadsföring och företagsekonomi och två sydkoreanska inrednings- och designstudenter på rundtur i Europa. Och jag ser fram emot att möta människor från Rumänien, Tyskland, Frankrike, USA och Japan under de närmaste månaderna. Samt en gäst som bor i Sverige. Det är inte ofta jag har svenska gäster och det undrar jag en del över. Men de undringarna kanske får bli ett helt inlägg senare. Nu ser jag bara fram emot alla intressanta samtal jag ska få ha och allt jag kommer att få lära mig om världen.
Issadissas Blogg 