Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Posts Tagged ‘stressjuk

Jag är nog frisk #blogg100 dag 56/1

leave a comment »

vindalsö_höst 002

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

 

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.

(Snart är jag i nutid.)

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 25, 2016 at 4:40 f m

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 31/3

leave a comment »

DSC_0060

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående.  Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 31, 2016 at 4:14 e m

Hur mås det? #blogg100 dag 31/2

leave a comment »

DSC_0475

Litet halleluja, sådär.

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 31, 2016 at 9:11 f m

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 30/4

leave a comment »

IMG_0101

Vågar jag mig upp på bron?

(2016 års kommentar: varför började jag cykelpendla igen så snart efter kollapsen? Fast jag vet ju svaret: jag ville ju bara att allt skulle bli som vanligt. Att vara utmattad var allt jag inte definierade mig som.)

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

 

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 30, 2016 at 5:13 e m

Det finns mycket att vara tacksam för #blogg100 dag 23/1

leave a comment »

höstpromenad_i_skymningen

Luften var hög och klar, färgerna lyste dämpat, det var tyst.

Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.

En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:

  1. barnen
  2. mina vänner och min familj och släkt
  3. att jag bor där jag bor
  4. mitt jobb som är så roligt (även om det måste justeras en smula)
  5. att jag lärde mig älska Stockholms skärgård
  6. att jag fick bli scout
  7. att jag lever just nu i en så spännande tid
  8. Internet
  9. yoga
  10. disk- och tvättmaskiner samt frys och kylskåp. Jag tror att dammsugare platsar här också. Underbara ting! Spisfläktar är inte så dumma de heller.

Det får räcka.

Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:

För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.

Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.

Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.

Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.

(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )

(Kommentar 2016: jag tror att jag blev rädd att jag varit för arg i det förra inlägget så jag försöker verka litet trevlig och tacksam den här dagen 2013.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 23, 2016 at 5:48 f m

Det är inte mig det är synd om, det är världen #blogg100 dag 22/2

leave a comment »

DSC_0191

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

 

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

(Kommentar från 2016: ilskan börjar tillta på senhösten 2013. )

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 22, 2016 at 10:04 f m

Kan man sjukskriva sig från livet? #blogg100 dag 19/3

with one comment

DSC_0247

Litet vemodigt sådär. Minns den doftande försommaren.

 

Nej. Det går ju inte. Att sjukskriva sig från livet. Om inte annat så måste man ju i alla fall handla och laga mat. Men till och med det var väldigt svårt då i somras när jag plötsligt inte kunde någonting nästan.

Jag kunde ju inte sjukskriva mig från barnen. Jag är ju fortfarande mamma, just det kan jag inte sjukskriva mig från. Men de hade en mamma som sov längre än dem och de fick äta en del färdiglagat. Tur att det var sommarlov, för om några läxor hade jag inte orkat tjata.

Och när är jag då frisk? Är det när jag har så mycket ork att jag kan gå till jobbet men sedan inte orkar med att vara mamma? Eller ska jag först kunna vara en OK förälder innan jag börjar jobba ordentligt? Bör jag också först vara en människa som tar hand om sig själv, sin själ, sin kropp, sina närmaste och sina vänner och gör det med glädje innan jag börjar jobba ordentligt? Nej, så långt kan vi inte gå. Tänk om alla människor tänkte så, då skulle ju ingen jobba. Eller?

Hur pass ska man ”restaurera” sig som människa innan det är dags att ge sig in i vardagsturbulensen igen?

(Ett inlägg skrivet i utmattningens akutfas på hösten 2013, även om jag då tyckte att jag började bli bättre. )

 

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 19, 2016 at 3:01 e m