Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Å, vad jag har yogat! #blogg100 dag 22/3

with 7 comments

DSC_0368

Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.

Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.

Litet punkter att ha i minnet:

  • Jag ogillar i högsta grad offerrollen
  • Jag är lösningsorienterad
  • ”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
  • Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)

När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:

  • försökte få in ett litet yogapass varje dag
  • la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
  • anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
  • försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
  • cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
  • sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
  • hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”

Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.

Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).

Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.

Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.

Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.

När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.

Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.

För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”.  Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.

Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.

(2016 års kommentar på 2013 års känslor: ilskan blir större och större. Varför skulle just jag drabbas?)

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 22, 2016 den 6:05 e m

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Har tänkt på det där flera gånger efter att jag själv gått in i väggen och kommit tillbaka. Tack och lov kunde jag åka upp till mina föräldrar som tog hand om mig. Jag behövde inte fixa med mat, städning, tvättning, handling etc. Jag har inte några barn som jag behövde ta hand om, till en början behövde jag ju inte ens ta hand om mig själv. Pappa, som var hemma, sa till när det var dags att äta, han fixade matlagning, dukning och disk. Frågade lite stilla om jag skulle duscha, undrade om jag ville följa med ut på gården men inte ett enda tvång eller menande attityd mötte jag. Att jag satt och virkade dagarna i ända sågs inte som något fånigt eller dumt, det var bara min sysselsättning just då, mellan måltider och sömn.

    Och det var nog tufft att vara ändå.

    Hur i hela friden den med familj och/eller partner klarar av att komma tillbaka är i mina ögon oerhört imponerande. Hur gör man? Som sagt, jag behövde knappt ta hand om mig själv och fick kämpa med det. Om jag dessutom hade haft ansvaret för barn, för att räkningar skulle betalas, maten handlas o.s.v. hade jag nog inte varit tillbaka i jobb än.

    Om du vill kan du läsa min berättelse här
    http://vonkis.blogspot.se/2013/02/innan-sjukskrivningen.html

    Vonkis

    mars 22, 2016 at 7:59 e m

    • Ska följa din berättelse, absolut! Tack för din innehållsrika kommentar.

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      mars 22, 2016 at 8:34 e m

  2. Så jävla bra skrivet! Så bra! Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag delar den på Facebook direkt.

    Marie

    mars 22, 2016 at 8:50 e m

    • Tack för uppskattningen! Jag blur så glad att jag lyckas sätta ord inte bara på min upplevelse, utan även på andras.🙏

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      mars 22, 2016 at 9:28 e m

  3. […] 2016: jag tror att jag blev rädd att jag varit för arg i det förra inlägget så jag försöker verka litet trevlig och tacksam den här dagen […]

  4. En av de positiva aspekterna med att vara med i Blogg100 är att man har möjlighet att hitta så många givande bloggar som man inte hade en aning om fanns.

    Jag hittade hit till dig och jag kommer stanna och följa din resa, mest i huvudsak för att jag själv har känt mig på gränsen väldigt länge och måste hitta något sätt för att få mig balanserad igen. Det enda som hjälpt något har varit ett långt avbrott i arbete, först efter 2 månaders ”rast” märkte jag att livslusten sakta men säkert kom krypande i snigelfart tillbaka, men då fick jag inte heller någon lön, vilket i sin tur är stressande. Lång historia kort, jag ser fram emot att läsa din blogg och se vad du gör för att hantera din situation, och få inspiration.

    Jag beundrar din styrka att prata om det, det är starkt i vårt samhälle där allt ska vara så bra hela tiden!

    charnette

    mars 24, 2016 at 12:17 e m

    • Innerligt tack för dina ord. Jag vill skriva mycket mer eftersom din kommentar väcker tankar och känslor, men jag tror att jag använder kommentaren som en språngbräda för nya inlägg. Just nu, i alla fall. Det är ju Blogg100-tider, eller hur?! 😉

      Höll på att glömma – din blogg är verkligen snygg!

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      mars 26, 2016 at 9:50 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: