Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Posts Tagged ‘#blogg100

Vi måste tala mer om skor #blogg100 dag 97/2

leave a comment »

tumblr_n1097325JP1qhehguo5_250

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från  1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 5, 2016 at 12:25 e m

En sommar i TV-soffan och en lista över vad som då ska tittas på #blogg100 dag 97/1

leave a comment »

top of the lake

Den allestädes närvarande naturen i ”Top of the Lake”

Igår, den sista höstdagen den här sommaren passade det väldigt bra att ligga i soffan och klämma två avsnitt av ”Top of the Lake”. Det är kyligt och storslaget och nordiskt och ”Jägarna”-stämning och magnifikt på alla sätt. På andra sidan jordklotet dock, på Nya Zeeland. BBC-kvalitet och märkligt vindlande historia. Förresten – historier (plural). Så det får bli den första rekommendationen på listan över serier att ta sig an i sommar:

1. Top of the Lake

2. Derek, för att godheten alltid är störst och starkast. Och roligast när det är Ricky Gervais som berättar.

3. Orange is the New Black. Jaja, bara en ”must-see”.

4. Doctor Who. Vad är det här för serie egentligen? Den går inte att genrebestämma. En typisk brittisk långkörare där man lär känna karaktärerna utan och innan. Det vankas te och fula förorter. Samtidigt som Doktorn och hans följeslagare krigar överallt i hela universum och i alla tider. Vill du vara en geek är Doctor Who ett absolut måste. Så att du vet varför du behöver en tekanna i form av en blå telefonkur av den typen som man endast kan larma polisen från.  Eller varför du måste veta vad en sonic screwdriver är.

5. Breaking Bad. Å, huga. Sanslöst beroendeframkallande. Krypande hemskt. Välgjort så in i bomben. Om Top of the Lake är blå, så är Breaking Bad rödorange.

6. Homeland. Då får du lära dig allt om manipulation. Kan vara bra att kunna i vissa nära relationer och i arbetslivet. Sanslöst spännande. Och så Carrie Mathison, denna besatta och briljanta människa som slåss med inre demoner och yttre fiender.

7. Suits. För skorna, ytan och gnistrande relationer.

Om några dagar tar jag mig an en långfilmslista också. Kan det vara något?

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 5, 2016 at 4:07 f m

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

with one comment

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 4, 2016 at 2:21 e m

De bästa filmerna på Netflix #blogg100 dag 96/1

leave a comment »

(En del av de här filmerna finns säkert inte kvar på Netflix. Jag kommer med en uppdaterad lista. Den kommer definitivt INTE att innehålla ”Magic Mike XXL” – vilket sömnpiller! Utan Matthew McConaughey gick luften ur Magic Mike-idén.)

En lista som är extremt subjektiv.

Annars vore det väl inget roligt, eller hur?

IMG_2524

Min utkik idag.

Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.

Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.

Listan:

  1. The Scapegoat
    Å, så engelskt och romantiskt! Inte sentimentalt, bara välspelat, välmodulerat. Utomordentligt bra historia av mästarinnan Daphne du Maurier (titta på Hitchkocks ”Rebecca” litet senare). Moralisk feelgood på dimmiga gods och med tjänstefolk som ser allt och vill väl.
  2. Almost Famous
    Vilken rollista! Vilket tema! Bara underbart om rock’n’roll. Med Zooey från ”New Girl”, Frances från ”Fargo”, Philip från ”The Big Lebowski”. 70-tal, amerikanska Västkusten, groupies med underbara godisnamn. Roligt. Fjäderlätt.
  3. Whip It
    Har du undrat vad Roller Derby är? Se filmen och titta också in på en del av baksidan av USA, det småstadsinskränkta, begränsande. Där en liten, vilsen själ hittar sin ”tribe” och sin styrka. För alla tonåringar, oavsett kön och ålder, som inte riktigt passar in.
  4. Be Kind Rewind
    Nördig, nördigare, nördigast. Bara roligt, roligt, roligt. Jack Black i god form. Sanslös historia.
  5. Kinky Boots
    Tillbaka till England igen. Skofabrik som gått i familjens ägo i åratal. En stor kris. Kan fabriken räddas? Kanske med hjälp av extravaganta skodon till dragqueens? Kan det gå? Om hantverk, glitter, lack och massor av te.
  6. An Education
    Snyggt 60-tal. Brittiskt, brittiskt. Snyggt hantverk överallt. Sedelärande historia men en massa lagom omoral däremellan. Förpackat i snygg 60-talskostym och med hantverk, gediget som en sko från Church’s.
  7. Bröllopskaos
    I all denna samling av brittiska filmer och en och en annan amerikanske indie-film så måste jag bara rekommendera en fjäderlätt och extremt fransk komedi. Ohlala! Höjda ögonbryn och pastoral, fransk landsbygd. Gester, mimik och fransk feelgood som smakar lagrad Comté, frasiga croissanter och lättdrucket lantvin. (Få inte igång mig kring amerikansk feelgood, då stoppar jag inte. Nämn inte Lasse Hallström eller Lena Olin!)

Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).

Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 4, 2016 at 4:15 f m

Varför simmar kvinnor? #blogg100 dag 95/3

leave a comment »

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 3, 2016 at 3:13 e m

Plejmo – världens fulaste sajt? #blogg100 dag 95/2

leave a comment »

Nej, förresten. Det finns värre. Hemmasnickrade med texter skrivna i Comic Sans i rött på lila bakgrund. Men annars är den anskrämlig. Och jag tycker den är toppen!

Den funkar klockrent.
Den fula designen får mig att gilla både sajten och tjänsten. De har helt klart lagt pengarna på att göra en fungerande tjänst och låter designen kliva in i baksätet.
Samtidigt inser jag att fulheten kanske är väldigt uträknad. Eftersom alla call-to-action-knappar sitter på rätt ställen och det är lätt att hitta en film att se. Det är väldigt lätt att betala.

Så kan en slipsten dras år 2015.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 3, 2016 at 12:11 e m

Barmhärtighetsmord #blogg100 dag 95/1

leave a comment »

Det är nyttigt att skratta. Pojken och Aktivisten sitter ofta i soffan och frustar på ett väldigt livsbejakande sätt. De gör det ju inte bara för att livet i allmänhet är så roande. Tyvärr. De tittar samtidigt på en skärm. Och då händer det att det är Felix recenserar som är igång och slaktar någon svensk film.

Eftersom jag också vill skratta lyssnar jag ibland. Tittar inte lika ofta. Men har väldigt, väldigt roligt.

 

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 3, 2016 at 4:09 f m