Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘populärkultur’ Category

Att äntligen enas om samma skärm #blogg100

with one comment

3880722-movie-monster-size-comparison1

En av mina nya vänner blev kallad ”film-Gestapo” av sina barn häromveckan. Vet ni varför? Jo, för att hon tyckte att det skulle vara roligt om alla i familjen tittade på SAMMA film, på SAMMA skärm, SAMTIDIGT. Det var en väl vald film, vill jag tillägga.

Efter att ha längtat efter ”den känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna” eller rättare, den gemenskap som uppstår när jag och mina barn (och andra, förstås) upplever något samtidigt (kan vara ledd meditation i grupp eller allsång eller ett riktigt bra danspass), så kom vi överens om att se ”Cloverfield” på HBONordic.

På bilden ovan kan ni se hur stort monstret var. Enligt vissa. Sedan är internettet fullt med andra teorier om Cloverfields storlek. Jämfört med andra lika existerande entiteter som Godzilla, King Kong och Stay Puft Marshmallow Man.

Förutom att jag ville skriva om att det blev en fin stund av äkta gemenskap med barnen (ingen, inte jag heller, famlade efter någon annan skärm) i drygt 80 minuter (jodå, vi satt igenom eftertexterna (låååååånga) för att kolla hur många som jobbat med CG och annat viktigt samt om det skulle dyka upp något Easter Egg vi inte fick missa), så blev jag inspirerad att skriva om Internet-verkligheten, Internet-loren som är verklig på ett nytt sätt och som måste tas med när vi pratar om den tid vi lever i.

Klart att ni måste se ”Cloverfield” – det är Nine eleven möter monsterfilm möter Dogma möter rom-com om 25+.

Och här är en annan bild på monstrets storlek i relation till andra monster. 🙂

4a02a8fd_movie_monster_size_chart_by_lord_phillock-d47yzw8

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 6, 2017 at 7:05 f m

Guldkorn på Netflix och Viaplay

leave a comment »

barney

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

februari 3, 2017 at 7:49 f m

Bästa tv-serier och filmer på Netflix

leave a comment »

Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.

Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.

  • ”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
  • ”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
  • ”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
  • ”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
  • ”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
  • ”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
  • ”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)

Lista 2. Ner i själens mörker.

  • ”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
  • ”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
  • ”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)

Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.

  • ”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
  • ”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)

Lista 4. För anglofiler.

  • ”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
  • ”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
  • ”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
  • ”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
  • ”The Fall” (igen)

Lista 5. Hoppa över.

  • ”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
  • ”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.

ruth-wilson

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

december 31, 2016 at 4:59 e m

Publicerat i film, populärkultur, TV

Tagged with

Att vara en Leonard Cohen-kvinna

leave a comment »

cohen

Marianne, enligt källor. The Marianne.

Jahapp. Så dog även Leonard Cohen detta märkliga upp-och-ner-år 2016. (Jag kommer att skriva mycket om Donald Trump och allt kring det, men just idag behövde jag lägga mig på ytan.)

En sak är klar: Leonard Cohen var en av de gubbar som i mina och mina närmastes unga år satte ”den mystiska och fascinerande, ja, GÅTFULLA Kvinnan” på kartan.

Alltid med långt hår.
Alltid med sotade ögon.
Alltid med impulsivt beteende.
Alltid boende på något udda sätt eller udda ställe. Båt. Gammalt hus i Grekland. Någon miljonärs uthyrda hus. Rivningskåk.
Alltid med levande ljus.
Alltid med det implicita löftet att aldrig stanna, att aldrig kunna fångas.
Alltid med passionerade kärlekshistorier från avlägsna platser på jorden: kamelskötare i Mongoliet eller schaman i Sibirien.

Vi växte upp med henne bredvid oss. Ibland tog hon tillfälligt boning i någon medial person – Suzanne Brögger låg bra till. Marianne Ahrne med sina drömska, sotade ögon, stora lockar och avlägsna passioner likaså.

Å, vad vi ville vara mystiska, fascinerande, gåtfulla.

Men. Vi var fjorton. Extremt verkliga. Kanske någons våta dröm bara för att vi hade bröst, men definitivt ingens illusion, ingens längtan.

Så, kära Leonard Cohen som är i himmelen, ha det så bra däruppe med änglarna. De passar bättre i skyn än i tonåriga tjejers komplexfyllda värld. Sjung för dem och låt oss andra vara människor.

(Och därmed tänker jag bara lyssna på ”First we take Manhattan” idag.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

november 11, 2016 at 8:33 f m

En stilla stund i samtiden

leave a comment »

fil-2016-10-07-20-15-48

Mediterar?

Det är i populärkulturen samtiden kan avläsas med störst precision. Fortsätter jag att hävda. Så när jag började titta på ”Billions” blev jag inte besviken. I de två första avsnitten förekommer två fenomen som känns intressanta att ta upp:

1. De båda huvudkombattanterna, två riktiga alfa-hannar använder båda två mindfulness/meditation. Dessutom gör de det via appar i sina smartphones. På kontoret. Läs det sista igen – de sitter där och gör det, på kontoret.

2.  BDSM-sex används inom ett jämställt, trevligt äktenskap där båda har viktiga jobb. Ingenting av det vanliga ”stackars-man-som-gick-på-internatskola-enda-möjligheten-att-inte-gå-sönder-och-att-fortsätta-vara-framgångsrik-är-att-gå-till-dominatrixen-varannan-vecka”.

Det var veckans spaning det. Fortsätt gärna diskutera på familjemiddagen imorgon eller parmiddagen ikväll.

fil-2016-10-07-20-15-28

Mindfulness

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

oktober 8, 2016 at 9:53 f m

Publicerat i populärkultur, samtiden

Tagged with , ,

Jag kommer inte att vara den sista

with 3 comments

Jag har precis trotsat högsommaren och sett de åtta avsnitten av ”Stranger Things” på Netflix. Jag lovar att ni kommer att höra mer om den serien. Den släpptes 15 juli och har redan etiketterats som en kultserie. Vilket jag såg i en artikel i Variety som jag fick fram när jag googlade på serien. Och då måste ju det vara sant. Det var Aktivistvalkyrian som sett några minuter på första delen och frågade om jag också ville se. Sen var jag fast, totalt fast bara efter några scener.

Det är en mash-up gjord av människor som älskar populärkultur. Av människor som har sett och älskat ”Alien” och ”Aliens” (vi struntar i 3:an och 4:an), som har sett och älskat ”E.T.”, som förhåller sig till 80-talet som det årtionde då mycket började växa, då förändringar påbörjades. Som förhåller sig till amerikanska hålor i mellanvästern som om det är där AMERIKA finns. Som återberättar den eviga sagan om hierarkierna i high school, om nördarna, om fotbollskillarna, om cheerleader-tjejerna och om hur viktigt det är att agera inom den roll du tilldelats. Den roll du fått baserat på ditt utseende, din fallenhet för sport eller naturvetenskap, hur anpassade dina föräldrar är.

Utan ”Alien”, ingen ”Stranger Things”. Ingen ”E.T.”, ingen ”Stranger Things”. Utan 80-talsfilmerna, ingen ”Stranger Things”. Det är referenser (”easter eggs”) hela tiden. Som ju är enormt roliga att försöka hitta först – bara det är ju som ett sällskapsspel i sig. Referenserna finns i allt – vad karaktärerna gör, vad de har på sig, vad de säger, vilka skådespelare som valts och så naturligtvis – hela historien i sig.

Men även om en nu inte uppskattar sällskapsspelet ”Hitta Easter Eggs” så är ”Stranger Things” en njutbar serie som förhöjer livskänslan. Dra för gardinerna (om solen nu fortfarande skiner), fixa litet godis eller snacks, sätt dig på något mjukt ställe, sätt mobilen på ljudlöst.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

augusti 4, 2016 at 5:34 f m

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

with 3 comments

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juli 30, 2016 at 3:16 e m