Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Posts Tagged ‘Facebook

In i kroppen igen #blogg100 dag 38/2

with 3 comments

båtpendling

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

(Tillslut i september 2014 förstår jag att jag framkallar bakslag genom att träna. Kanske hade någon sagt det till mig tidigare, men jag tror inte det. Den vanliga uppfattningen, tillochmed hos utmattningsdrabbade är ju att träning är bra, alltid bra. Det vet jag nu 2016, att så är inte fallet. Inte alls.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 7, 2016 at 11:30 f m

Hemligheter kan döda #blogg100 dag 28/2

leave a comment »

DSC_0329

Skammen kan äta upp en inifrån

(Nu 2016 känner jag mig ganska stolt över att jag 2013 hade fattat en hel del. Men som sagt – annat hade jag fått helt om bakfoten. Det kommer, kära läsare, det kommer.)

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

Varför gillar vi företag på Facebook? #blogg100

with one comment

 

facebookgillar1

En salig blandning.

 

När jag ställde mig den frågan själv så behövde jag gå till min profil och se vilka företag och organisationer jag har tryckt på gilla-knappen för. Och när jag då tittade på den 235 sidor långa listan insåg jag att det är en försvinnande liten del jag ser i mitt flöde. Försvinnande. Liten. Jag hör sällan av dem. De företag och organisationer jag ser är dem jag har interagerat med. Klickat på något, besökt sidan. Visat något intresse.

I januari var de varumärken som fick till högst engagemang i Sverige två godismärken, två ölsorter och ett företag som säljer växter.  Det betyder att av sina fans så är det en relativt hög andel som reagerar på de inlägg som varumärkena gör. (”Relativt hög” är här mellan 5 och 13 procent.)

Godis. Öl. Växter.

Det är bara i växt-fallet som inläggen handlar om produkterna som finns i affären och de känslor som produkterna kan väcka. Godis- och öl-sidorna använder varumärket och varumärkets kännetecken för att väcka känslor, som gör att inläggen blir spridda. Skratt är säkrast. Fniss går också bra.

Förut sas det att ”vi ska finnas där kunderna finns och bland annat finns de på Facebook – alltså ska vi finnas där”. Och naturligtvis så tycker jag att det är praktiskt att banken eller klädkedjan jag handlat på finns på Facebook så att jag kan ställa frågor. Men för att ställa frågor behöver jag inte gilla företagets sida. Alltså får jag då inte heller några uppdateringar i mitt flöde.

Volvo hade med sin ”Vintersaga” en av de mest engagerande inläggen under januari. 32 000 personer har tryckt på gillaknappen, delat och/eller kommenterat. En video med en budget på många, många miljoner.

I februari var de tre mest engagerande inläggen samtliga från ICA. Stig hoppar av, Stig hoppar på, Kalla åker. Den långlivade, miljonslukande följetongen som vi andra marknadsförare bara tittar avundsjukt på och drömmer våta drömmar om. Går det för något varumärke att någonsin komma ikapp? Bara genom att göra helt annorlunda, tror jag.

Dags att komma till en eller ett par slutklämmor:

1. Roligt är bra (vilken revolutionerande insikt. NOT)

2. Det är praktiskt att ha ett känt varumärke (ytterligare en revolutionerande insikt. NOT)

3. Varumärket är överordnat produkten. NEJ. Produkten är helt underordnad. Varumärket är allt.

4. Det är dags att titta på de små men smarta aktörerna på Facebook. De som hittar sin målgrupp och som lyckas hålla dem engagerade. Där går det att lära sig något.

Vilket alltså betyder att jag återkommer i frågan. Och glöm för jösse namn inte vad jag skrev häromveckan – rörligt äger!

(Källa: Social Bakers rapport för Sverige, januari 2015 och deras rapport för februari.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 13, 2015 at 4:55 f m

Publicerat i #blogg100, analys, reklam, samtiden, sociala medier

Tagged with

Lyckas på Facebook – bli rörlig #blogg100

with 6 comments

Misslyckas på Facebook – fortsätt lägga in bilder.

Efter de senaste ändringarna i algoritmerna visar det sig alltså att videosnuttar är det som gör mest för en företagssida på Facebook. Länkar är fortfarande bra och text är också hyfsat bra. Medan stillastående bilder är bara att glömma.

Frågan är om inte samma saker påverkar privatpersoners Klout också. För min Klout påverkades påtagligt positivt när jag postat några videoklipp. Ett klipp var på en tvättmedelsförpackning (som i och för sig dansade), ett på en larv och det tredje på ett experiment med majsstärkelse och vatten.

OK. Dags att få ner det här till en punktlista för dem som sköter företags Facebook-konton:

1. Sätt iPhonen i videoläge

2. Lägg upp klippen på Facebook

3. Skippa stillbilderna helt

Här har vi den larviga larven:

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 2, 2015 at 5:32 f m

In i kroppen igen

with 4 comments

båtpendling

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

september 3, 2014 at 6:07 e m

Halleluja Facebook!

with 2 comments

Karl Johan

Bilden på svampen jag lade ut på Facebook

Ens närvaro i sociala medier blir väl egentligen inte bättre än det nätverk man befinner sig i. Men då måste jag ju säga att jag har ett nätverk som i sin helhet både är mångfacetterat, generöst och definitivt kunnigt inom olika genrer.

I den sommarstuga som jag hyr finns det ingen toa inomhus. Det dass som finns ska man helst bara använda till nummer två annars svämmar det över. Därför bör man kissa i en buske eller liknande. (Nu är det slut på de jobbiga detaljerna!)

När jag då satt där för att lätta mig hade jag ju ett litet annat perspektiv än annars, det vill säga mer i markplan. Och då såg jag en svamp. En stilig, stor svamp. Brun, välvd hatt. Mitt bland de bruna fjolårslöven från eken. Jag plockade svampen. Pojken lät meddela att den där svampen skulle ut ur huset snarast möjligt, den var med största säkerhet livsfarligt giftig. Aktivisten förhöll sig en smula mer neutral. Här måste tilläggas att min svampkännedom dras med svåra, verkligen svåra brister.

Jag tog en bild på svampen med mobilen och la ut bilden på Facebook med frågan om det här möjligen kunde vara en ätlig svamp.

Det tog inte mer än några minuter så hade tre stycken svarat och gratulerat mig till att ha hittat en Karl Johan. Dessutom hade jag fått råd om hur jag skulle tillreda den. Samt en frivillig middagsgäst. Några timmar senare hade jag också fått två långa utförliga svar som handlade om hur jag skulle kunna skilja på Karl Johan och andra soppar och att soppar i gemen är ofarliga.

Klart jag fortsatte plocka Karl Johan. Den sista skörden fick jag ge bort, då hade förkylningen och tröttheten slagit till.

Några dagar senare satt jag på klipporna och tittade på vattnet och himlen och lät tankarna fara. Då fick jag syn på en liten fågel som systematiskt tog sig fram i vattenbrynet utefter klipporna. Med den långa näbben då och då nere i grönslicket. Fågeln gav ett trevligt intryck där den kvickt och metodiskt sökte av strandlinjen. Jag kände att jag ville veta vad det här var för en liten gynnare, så jag la ut en fråga på Facebook. Den här gången hade jag ingen bild, jag kunde bara beskriva beteendet och var jag sett fågeln. En god Facebook-vän skickade frågan vidare till en fågelkännare i sitt nätverk och efter ett halvt dygn blev jag ganska säker på att det var en drillsnäppa jag bekantat mig med där på klipporna.

Två nya kompisar – Karl Johan och Drillsnäppan. Tack vare nätverket på Facebook.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

september 1, 2014 at 5:44 e m

Halleluja #blogg100 dag 36

with 3 comments

susan eva 1984

1984. Barcelona.

Jag är så glad för att sociala medier finns. Helt jublande glad faktiskt. Nu kan jag prata och dela livet med Susan. Som jag träffade i Barcelona för snart 30 år sedan (alldeles i början av juni 1984). Jag hade åkt tåg i ett drygt dygn och lagt mig att sova i tvåbäddsrummet på Casa de Huespedes Mari Luz i Barrio Gotico då Susan kom in i rummet. Jag satte mig rakt upp i sängen, iförd blårandig flanellpyjamas och med det väldigt, väldigt röda håret stående som en kvast runt huvudet. Vi började prata och har inte slutat prata sedan dess.

Susan bodde i Chicago och var i Europa på sin Grand Tour med ”Let’s go Europe” i högsta hugg. Det var i den guideboken det billiga pensionatet fanns rekommenderat. Senare samma sommar kom Susan upp till Stockholm. För första gången hade hon fått en anledning att åka till Sverige. Och anledningen var jag.

Sedan gick åren. Vi skrev långa, långa brev till varandra. Skickade fotografier. Susan kom till Stockholm en gång till, vi träffades i Madrid, jag åkte till USA och hälsade på henne. Så bildade vi familj på varsin sida oceanen. Susan blev djupt troende och började leva sin tro med många barn och ”home-schooling”. Jag blev nationalekonom som blev bildredaktör och marknadsförare och som blev digital. Med tiden fick jag två barn som fick gå i vanliga, svenska skolan.

De skrivna breven blev färre men mejlen desto fler. Men de senaste åren har de sinat. Det har känts som avståndet är stort igen. Ända tills för några dagar sedan då jag fick veta att  Susanfischer15 följer mig på Instagram. Och så hittade jag en liten kontaktruta när jag skulle skriva mejl i Outlook. Tryckte på den och hamnade på Susans Facebooksida! Som är alldeles nyuppsatt, hon vill kunna följa sina barn i sociala medier. Och nu har hon fått mig som kommer att posta gamla bilder och fråga henne saker och inte kommer att lämna henne i fred på sociala medier.

Jag har varit väldigt avogt inställd till att lägga upp bilder på mina barn på Facebook. Men nu vill jag dela med mig av mitt liv till Susan så då får jag väl äntligen ta och lära mig hur man lägger upp bilder som bara en liten krets ska få se.

 

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 5, 2014 at 4:23 f m