Archive for the ‘stress’ Category
”Andas! Annars orkar jag inte med dig.”
En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.
Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.
(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)
Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.
– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.
Eller så.
Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?
Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.
Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.
Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.
Friskvård på riktigt? #blogg100 dag 55/1
Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.
Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.
Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.
Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och
Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.
Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:
- Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
- Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
- Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
- Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
- Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.
Vad tror du?
”Ms Adeen, I presume?” #blogg100 Dag 51/3
(Energin börjar komma tillbaka. På en stabil nivå. Strax före jul 2015.)
Idag är det alltså dags för frågorna. De frågor jag har ställt mig själv och som jag ställer mig eftersom det är så mycket jag inte får rätsida på.
- Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?
- Jag har klappat ihop – hur får jag hjälp att bli frisk?
- Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?
- Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?
Jag är under rehabilitering och bör beakta energibalanseringen. Även denna dag ska bli randig. Därför slutar jag här. (Se inlägget om vila och aktivitet här)
Från en dag till en annan. Not. #blogg100 dag 51/2
(Å, vad jag lärde mig under hösten 2015 där på Stressmottagningen och jag ville föra kunskapen vidare.)
Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.
Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.
Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.
Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.
Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.
En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.
Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.
Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till
Varför skrev jag det jag skrev sist? dag 51/1
(Bra skrivet, Eva-2015! säger Eva-2016.)
För några dagar sedan postade jag ett inlägg som handlade om att det inte alltid är så lätt att få förståelse från andra människor när det gäller utmattningen. Som handlade om att det finns människor som behövt ta en time-out i några veckor på grund av stress och efter det är experter på hur utmattning ska diagnosticeras och behandlas. Att det finns människor som bara ser på utsidan och tycker att vi utmattade ser så friska ut att vi nog egentligen bara är lata och svaga, ja, litet löjligt överkänsliga.
Japp. Jag har nog också varit där. Tyckt att det är väl bara att bita ihop, yoga litet mer, träna litet hårdare, lyssna på fågelsången litet intensivare så ska nog den här människan kunna samla sig också och åter bli en fullvärdig, bidragande medborgare och arbetstagare.
Nu, på andra sidan av utmattningen, så vet jag att så enkelt är det inte.
Att hindra någon att klappa ihop i utmattning går. Absolut. Arbetsgivare och anhöriga kan göra stora insatser. Naturligtvis den enskilda människan också, men hen behöver oftast stöd. Med mina egna dyrköpta erfarenheter kan jag nu se vilka i min omgivning som ligger i farozonen för att insjukna i utmattning. Därför fortsätter jag blogga om det jag lärt mig. Och jag hoppas att du som känner att du kanske är på väg mot utmattning kan hitta litet stöd, hjälp och fakta här. Så att du kan söka hjälp och stöd av de instanser som faktiskt finns och från de människor du har omkring dig.
Utmattningssyndrom är ingen sjukdom som uppträder från ena dagen till den andra. OK, det akuta insjuknandet är ofta dramatiskt, men sjukdomen har ”matats” under lång tid. Det finns markörer, det finns tecken. Kan arbetsgivare och människor rent generellt lära sig mer om vad som är tecken på utmattning, då borde det kunna gå att förhindra en del insjuknande i utmattningssyndrom, eller hur?
Att bli förminskad, förlöjligad, ignorerad eller misstrodd hjälper inte. Så mycket kan jag säga.
Det här är ingen liten, marginell eller sällsynt sjukdom. Det finns hjälp. Det finns kunskap. MEN. Det finns otroligt mycket okunskap, felriktad välvilja och alternativa metoder och förklaringsmodeller som inte alltid gagnar den som är på väg att bli sjuk eller som redan är det. Så. Kanske är det dags för mig att mer metodiskt försöka reda ut begreppen. Det kommer att ta tid, men jag ska försöka.
A mission. A quest.
(Många av oss som hamnat i utmattning är sådana som vill ha mening, mål och missioner. Just den delen vill jag inte tillfriskna från.)
Söndagsvila #blogg100 dag 50/2
Söndag = vilodag.
Hm.
I hur många hem gäller det?
Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.
Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.
Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.
Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.
Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!
Lära för livet på Stressmottagningen #blogg100 dag 50/1
(Det är oktober 2015 och två månader in i Stressmottagningens program – jag suger i mig som en svamp. Hjärnan och kroppen processar. Jag känner mig trygg, känner tillit, jag är omhändertagen, jag ses som värdefull. Jag läker. Nu är processen på gång rejält.)
”Vi föds med en andning som bara fungerar alldeles underbart” säger fysioterapeuten Heli på sin Mumin-svenska.
Och i detta självklara så säger hon så mycket mer. För vi föddes inte med spända muskler och käkar som biter ihop. Vi föddes inte med stresstankar och sömnsvårigheter. Det här har vi dragit på oss under livets gång. Livet och nutiden har gjort oss sjuka. Vi har haft för höga krav på oss själva. Vi har varit dåliga på att säga nej. Vi har varit för benägna att bli engagerade, både i människor, processer och idéer. Vi har brytt oss för mycket och haft för tunt skinn. Vi har ständigt jämfört oss. Vi har velat ha allt.
Grovt generaliserat och förenklat.
Hur kommer vi tillrätta med det här när vi till sist hamnar på Stressmottagningen?
- Sjukdomsinsikt. Om jag säger mig själv och andra att jag egentligen är frisk, hur ska jag då kunna bli frisk från det stadium jag befinner mig i just nu och som är långt ifrån optimalt. Om någon säger mig att jag är frisk och jag går med på det, då går jag med på att livet ska levas trött och energilöst.
- ”Släpp kampen”. ”Släpp skammen”. ”Kampen tar energi”.
- Kroppsterapi med fokus på kroppskännedom, andning och avslappning.
- Återhämtning och vila. Det är inget som bara svaga människor håller på med. Det är sådant som smarta människor håller på med. För att orka leva, orka känna glädje, orka lära sig, orka skapa, orka känna och visa kärlek. (mer om vila i det här inlägget)
- Skärskåda livet och livsmålen. Varför gör jag som jag gör? Varför bor jag som jag bor? Varför städar jag? Varför tränar jag? Varför jobbar jag?
- Träna dagligen på medveten närvaro. För att kunna hantera oro och ångest. För att inte fastna i rusande, improduktiva tankebombardemang. För att en dag kanske slippa eländet tillochmed.
- Se till att få ordning på sömnen. Det går. Det är inte svårt. Det går. (läs tidigare inlägg som bara handlar om sömn, 1 och 2)
- Träffa andra som ser lika friska ut som du själv, som är lika välutbildade som du själv, som har varit lika ambitiösa som du själv. Och som är lika sjuka som du själv.
Du ser. Det är många aspekter. Det finns inte EN metod som funkar. Om livet och nutiden har fått oss sjuka så finns det inte ett piller som innehåller motgift mot allt som både är underbart, absurt och direkt ont i vår tid.