Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘åldrande’ Category

Disciplin och utlevnad

with one comment

Haha! Nu tror ni att jag ska skriva något riktigt spännande, eller hur?

Nejnej. Jag ska bara återkomma till några av mina vanliga ämnen, nämligen yoga och träning. Fast idag med litet nya inslag – Friskis & Svettis och Paolo Roberto.

I fredags snubblade jag över en liten video där Paolo Roberto pratar om yoga (eftersom han givit eller ska ge ut en bok om yoga). Han pratar om yoga på samma sätt som PT Erling. De säger båda två att yogan traditionellt har varit en mycket manlig sfär, att yogan egentligen handlar om disciplin både på det fysiska och på det mentala planet. Och det här är ju verkligen intressant eftersom yogan i västvärlden och det senaste decenniet har varit en kvinnlig aktivitet som till en stor del handlat om mjuka och inkännande aktiviteter.

De senaste två månaderna har jag börjat hänga på Friskis & Svettis. Först för att jag skulle kunna träna nära jobbet, sedan för att jag hittade danspassen och därmed kom ihåg att jag egentligen är en dansande och därför levande människa. Friskis & Svettis är ju verkligen en sant demokratisk folkrörelse där alla former är välkomna. Ja, det är toppen och underbart. MEN. Jag testade yoga där. Och blev betänksam. Jo, det är egentligen samma med alla pass på Friskis & Svettis – de är inspirerade av någon ”riktig” aktivitet. Danspassen är gympa med dans-accent precis som yogan ser ut som yoga men saknar en riktig kärna. Instruktören berättar inte hur rörelserna ska utföras och rättar heller inte. Jag såg folk göra helt konstiga saker där på sina mattor.

Den yoga som jag känner ger mig mest är Ashtanga med extremt närvarande instruktör som rättar till på centimetern. Eller Iyengar med tydliga instruktioner och hjälpmedel som gör att en kommer in i ställningarna på exakt rätt sätt. Och då är yoga inte en riktigt trevlig aktivitet, det gör ont på konstigt sätt, det sträcker och drar och isar. MEN jag utvecklas, fysiskt och mentalt.

Så til syvende og sidst får väl både jag och alla andra fråga oss vad vi vill med yogan – ha litet mysigt för stunden eller utveckla oss kroppsligt och själsligt så att åldrandet inte blir en stagnation utan en framåtriktad rörelse.

Ps. Andningen. Den går alltid att lära sig mer om. Och den kan de lära ut, även på låtsas-yogan på Friskis & Svettis och på andra ställen där yogan är litet av den mysigare sorten. Som jag också gillar. Ds

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

februari 6, 2017 at 5:14 f m

Samlad visdom

leave a comment »

Kvällsljus. Vitsippor. Backe. Träd. Vatten i bakgrunden.

Det kommer att bli vår igen. Jag lovar.

Nu jävlar ska ni få en vis, gammal kvinnas samlade klokskaper i några punkter (vi får se hur många de blir):

  1. köp aldrig kaffe och tvättmedel till ordinariepris, det är två produkter som alltid kommer till extrapris. ALLTID.
  2. en salladsslunga är ett utmärkt köksredskap
  3. hitta ett sätt att träna kroppen som får dig att älska din kropp. Inte straffa den. Inte plåga den. Jag önskar att alla kände att de ”får” dansa.
  4. skippa ”superfrukter”, ”superbär”, ”supermat”. Läs på istället. Skaffa dig egen, riktig kunskap. Skippa Amelia Adamos blaskor, Må Bra/iForm och Expressens/Aftonbladets bilagor – de är bara ute efter dina klick och dina pengar.
  5. samla på människor istället för på ägodelar.
  6. läs punkt 1 igen.

Trevlig helg önskar Issadissa!

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

januari 27, 2017 at 6:29 f m

Publicerat i åldrande, listor

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

with one comment

PICT0292

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

  • jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
  • jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
  • jag vill fortsätta vara rörlig och vig
  • jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

januari 12, 2017 at 9:52 e m

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

leave a comment »

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

oktober 30, 2016 at 11:11 f m

Jätteproppen Orvar har blivit kränkt

with one comment

Apropå fyrtio- och femtiotalisternas diskussion kring ”ålderism” och apropå millennials som har sönderspelade hjärnor alternativt är så curlade att de inte ens hittar till kylskåpet så skrev Niklas Wahllöf sanslöst roligt imorse i DN. Han avslutar med:

Att en generation (=fyrtio/femtiotalister min anm) som fått växa upp under världshistoriens kanske mest gynnsamma 70 år på världens fredligaste plats (=Sverige min anm) nu beklagar sig över att tilldelas ett stipendium som de kan göra vad de vill med – konst, frilansande, omvårdnad om sina under karriären negligerade närmaste, precis vad de vill – är förstås provocerande för yngre som aldrig släppts in på de marknader där extrema värdeökningar har gjort fyrtiotalisterna till mångmiljonärer bara genom att finnas till.

För så är det ju för fyrtio/femtiotalisterna, de som vi sextiotalister kallade för Jätteproppen Orvar. De har varit många, de har surfat på välfärds-Sveriges uppåtgående kurvor och nu vill de fortsätta jobba istället för att ta pension (ovan benämnt stipendium, om någon missade det).

Och Niklas W fortsätter:

Låt alla strebrar, alla vi som tragiskt nog tillåtit våra liv att handla om plikt och prestation, om lön och tävlan och konsumtion i stället för lättja, kontemplation och värdighet, låt oss fortsätta köra på upp till 100. Kör slut på oss, vi har ändå inte förstått vad livet går ut på.

Och med det är dagens inlägg slut och imorgon kommer jag tillbaka med kontemplation och värdighet, i form av en sedan länge utlovad text om yoga. Imorgon handlar det om Iyengaryoga och Lisa.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

oktober 20, 2016 at 6:39 e m

Att ge sig ut på marknaden

with 2 comments

Ja, hugahuga sommarstuga, det var inte alltid bekvämt att ge sig ut på den dejtingmarknad där jobbsökande och rekryterare möts. Men jag känner att jag blev en hel del erfarenheter rikare. I alla fall blev det några historier att berätta vidare. Och en och en annan hypotes som borde testas.

Här kommer de i osorterad ordning:

  • nu har jag varit föremål för ett antal personlighetstester. I ett enda fall har jag fått diskutera kring utfallet av testet. Det kändes renhårigt, tycker jag eftersom en delar med sig ganska frikostigt av sig själv.
  • i något fall skulle jag både göra ett personlighetstest och ett ”problemlösnings”-test (någonslags IQ-test, antar jag) på nätet innan jag ens haft personligt samtal med någon på företaget. I och för sig var det en avtalstext liknande den som Apple brukar skicka på en som en skulle godkännas först. Jag orkade inte riktigt läsa (som sagt, avtalet var av Apple-typ), men jag tror och hoppas att företaget lovade att de inte skulle missbruka resultaten. Som tur var kvalificerade jag mig vidare till telefonintervju med riktig person, så jag behövde inte bli förorättat upprörd och integritetskränkt. Även om jag nu alltså gått in i det hela med (halv-)öppna ögon.
  • jag har sökt ganska många jobb inom den offentliga sfären – jag tänkte att min kompetens skulle kunna komma vårt gemensamma samhälle till godo. Men nejnej och nejtack. Just myndigheter och förvaltningar verkar slänga just mina ansökningar i högen med de ointressanta. I en annan fas skulle jag kunnat tro att det var jag som saknade kompetens eller hade för smal profil men eftersom jag fick så positiv respons på resten av jobbdejtingarenan så undrar jag verkligen vad som pågår på myndigheternas och förvaltningarnas HR-avdelningar. Är det där ålderismen firar sina verkliga triumfer?
  • det kändes som om jag fläkte ut mig på Match.com, Tinder, Elitsinglar.se och HappyPancake samtidigt och hela tiden. När det gäller jobbdejtingscenen så handlar det lika mycket om paketeringen som på den vanliga dejtingscenen. För att inte tala om storytelling och varumärke.
  • och precis som att skönheten finns i betraktarens öga så gäller numera samma sak för kompetens. Några absoluta värden existerar inte längre. Inte för oss manschettarbetare i alla fall.  De flesta begrepp är tänjbara och kan ges olika betydelse beroende på vem som hanterar dem.
  • jag kan kodorden nu. ”Letar nya utmaningar” sägs istället för ”hjälp, jag är ytterligt desperat efter nytt jobb, snälla, ge mig ett, vilket som helst, jag tar det!”. ”Förändringsbenägen” betyder ”jag gör vad ni säger åt mig att göra”. Det är en helt egen terminologi på jobbdejtingarenan. Det är mycket ”processer” också. Överallt.

Men, det måste jag säga, jag har mött flera rekryterare som varit fantastiska på att entusiasmera och som fått mig att känna mig som om jag verkligen har något att komma med. De har varit så unga att jag skulle kunnat vara deras mamma om jag börjat riktigt tidigt. De har behandlat mig som en människa. De har visat respekt, inte för min ålder men för min kompetens och erfarenhet och hur jag har förvaltat de storheterna.

Helt klart har den här fasen varit sanslöst spännande. Och skitjobbig.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

oktober 19, 2016 at 8:22 e m

Snart 55 och eftertraktad

with 9 comments

Vid trettitre är man passé, vid trettifem kan man hälsa hem – så har det låtit i mitt huvud ända sedan jag var i den åldern. Och det var ju alltså tjugo år sedan. Jag gjorde ingen strålande karriär innan jag var tretti även om jag jobbade på intressanta ställen och med intressanta uppgifter och sedan dess har jag hankat mig framåt. Hoppade på och tillslut av en väldigt rolig bransch som efter ett tag hamnade i en kris som slog sönder alla strukturer som branschen dittills tagit för självklara. (Det här var bildbyråbranschen.) Beslöt mig då för att inte definiera mig som bildbyråmänniska utan som digital kommunikatör vilket gjorde att jag kom in i försäkringsbranschen. Här, berättelsen om mitt arbetsliv i ett väldigt litet nötskal.

Det kan jag klart konstatera: jag har inte varit direkt eftertraktad, jag har fått jobba för att komma vidare. Kan ju inte påstå att jag haft rekryterare hängande efter mig någon gång under mina år i arbetslivet.

Förrän nu. Vid 54 års ålder. Och efter en utmattning.

För att göra en lång historia kort: När jag väl kom till det läge att jag på sensommaren skulle skriva på ett anställningsavtal hade jag två jobb att välja på – två roliga, intressanta, utvecklande, välbetalda jobb i organisationer med snälla människor. Jag hade dessutom tre intervjuer inbokade som jag fick boka av. Eftersom jag fortsatte att skicka in ansökningar fram till att avtalen fanns där så har telefonen sedan fortsatt att ringa.

Och jag kan bara konstatera: min ålder har inte någon gång använts emot mig. Den har tvärtom använts för mig – som ett argument för att den breda och gedigna erfarenhet jag säger mig besitta är totalt trovärdig.

Det finns mycket mer att skriva om det här och det kommer jag också att göra. Men jag ville bara berätta, jag vill ingjuta hopp hos er andra i min ålder, jag vill vara ett (av förhoppningsvis flera) exempel på att senioritet och erfarenhet är efterfrågade storheter. Om, vill jag tillägga, en förvaltar sina erfarenheter och förädlar sina förmågor.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

oktober 12, 2016 at 3:56 e m

Publicerat i arbetslivet, åldrande