Läs, lyssna och använd kunskapen #blogg100 dag 52/3

(Jag lärde mig den hårda vägen att den enda som kunde ta mig ur utmattningen var jag själv. Att, som jag sedan gjorde, bryta handleden var ett intressant test av den ”vanliga” sjukvården, som fungerade galant. Men usch, vad uselt vården av utmattade fungerar för de flesta. Bakläxa! Men för ett halvår sedan ville jag hjälpa andra med det jag själv inte fått hjälp med, så det här är ett av de ”undervisande” inläggen.)

Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?

Jag önskar att jag orkat göra ännu mera research, men tyvärr, det här inlägget blir bara ”tillräckligt bra”. Inte lysande. Inte uttömmande. Inte banbrytande. Men det kanske sammanfattar en del saker som kan ge stöd och vägledning.

Se till att få diagnosen ”utmattningssyndrom” om det är det du har. Då bör Försäkringskassan hålla sig från att tjata, då bör du får längre sjukskrivningsperioder som gör att du faktiskt kan återhämta dig.

Hur vet du då om du har utmattningssyndrom?

• du kan göra en självskattning. Får du över 18 ”poäng” på det här testet är det en indikation på att du har utmattningssyndrom. Liknande test finns också på Stressmottagningens hemsida.
• du kan skaffa dig kunskap. Det gör du till exempel genom att lyssna på podden ”Sinnessjukt”, avsnitt 20  och 21 med professor emerita Marie Åsberg. Läs på Stressmottagningens hemsida. Titta på videos på Västra Götalandsregionens hemsida.

Vad gör du sedan då?

• du går till doktorn med din kunskap. Utgå inte ifrån att doktorn kan det här bättre än du. I bästa fall blir du överraskad av att hen är inläst och kompetent annars är det bäst att du redan från början har en plan för vad du vill och behöver. I första skedet är det kanske att få en sjukskrivningsperiod som är så lång att du lyckas vila dig ur akutstadiet. Där du får en frist så att du inte blir sämre av att de yttre omständigheterna ställer krav på dig som du absolut inte kan hantera.

Det här får räcka för idag.

 

In i kroppen igen #blogg100 dag 38/2

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

(Tillslut i september 2014 förstår jag att jag framkallar bakslag genom att träna. Kanske hade någon sagt det till mig tidigare, men jag tror inte det. Den vanliga uppfattningen, tillochmed hos utmattningsdrabbade är ju att träning är bra, alltid bra. Det vet jag nu 2016, att så är inte fallet. Inte alls.)

Tillbaka till listan #blogg100 dag 29/2

Det kommer en sommar. I år med en riktig semester.

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.

Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.

”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.

”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.

”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.

”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.

Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.

Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.

(2016 års jag säger till 2014 års jag: ”Nu är du fel ute! Cirkelträningen ska du skippa.” Men skulle 2014 års jag ha lyssnat? Nej. Å, nej.)

Hemligheter kan döda #blogg100 dag 28/2

Skammen kan äta upp en inifrån

(Nu 2016 känner jag mig ganska stolt över att jag 2013 hade fattat en hel del. Men som sagt – annat hade jag fått helt om bakfoten. Det kommer, kära läsare, det kommer.)

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

Utmattningssyndromet – några månader senare #blogg100 dag 27/3

Ljus och skuggiga partier. Mest ljus.

(Issadissa 2016 håller inte helt med Issadissa 2013. Men det får jag återkomma till. Det viktiga just nu är att jag publicerar det jag skrev oredigerat.)

Jag är på väg tillbaka till ett liv med energi. Jag hoppas att jag inte är på väg tillbaka till det som var, för det funkade ju inte i längden. Jag hoppas att jag har förändrat vissa saker i livet så att jag kan hantera det som händer och sker på ett bättre sätt.

Det som hjälpt mig allra mest hittills:

1. Linas matkasse

2. Djupavslappning – yoga nidra

3. Att outa (gå ut med) mitt tillstånd och därmed inbjuda till samtal och möta andra som är eller varit i samma situation.

4. En rutinerad HR-organisation på jobbet

5. En bra kontakt på Försäkringskassan

6. Ett knippe bra terapeuter och behandlare som alla kommit med pusselbitar

7. Zazen – regelbunden zenmeditation

8. Eget skrivande

Jag tror att det finns en anledning att behandla var och en av de här punkterna med ett eget inlägg. De förtjänar mer än att bara nämnas i en lista.

 

Läs, lyssna och använd kunskapen #blogg24

Lucka 5.
Fråga 3:

Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?

Jag önskar att jag orkat göra ännu mera research, men tyvärr, det här inlägget blir bara ”tillräckligt bra”. Inte lysande. Inte uttömmande. Inte banbrytande. Men det kanske sammanfattar en del saker som kan ge stöd och vägledning.

Se till att få diagnosen ”utmattningssyndrom” om det är det du har. Då bör Försäkringskassan hålla sig från att tjata, då bör du får längre sjukskrivningsperioder som gör att du faktiskt kan återhämta dig.

Hur vet du då om du har utmattningssyndrom?

• du kan göra en självskattning. Får du över 18 ”poäng” på det här testet är det en indikation på att du har utmattningssyndrom. Liknande test finns också på Stressmottagningens hemsida.
• du kan skaffa dig kunskap. Det gör du till exempel genom att lyssna på podden ”Sinnessjukt”, avsnitt 20  och 21 med professor emerita Marie Åsberg. Läs på Stressmottagningens hemsida. Titta på videos på Västra Götalandsregionens hemsida.

Vad gör du sedan då?

• du går till doktorn med din kunskap. Utgå inte ifrån att doktorn kan det här bättre än du. I bästa fall blir du överraskad av att hen är inläst och kompetent annars är det bäst att du redan från början har en plan för vad du vill och behöver. I första skedet är det kanske att få en sjukskrivningsperiod som är så lång att du lyckas vila dig ur akutstadiet. Där du får en frist så att du inte blir sämre av att de yttre omständigheterna ställer krav på dig som du absolut inte kan hantera.

Det här får räcka för idag. Trevlig andra advent!

 

In i kroppen igen

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

Tillbaka till listan

Det kommer en sommar. I år med en riktig semester.

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.

Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.

”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.

”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.

”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.

”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.

Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.

Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.

Hemligheter kan döda

Skammen kan äta upp en inifrån

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

Utmattningssyndromet – några månader senare

Ljus och skuggiga partier. Mest ljus.

 

Jag är på väg tillbaka till ett liv med energi. Jag hoppas att jag inte är på väg tillbaka till det som var, för det funkade ju inte i längden. Jag hoppas att jag har förändrat vissa saker i livet så att jag kan hantera det som händer och sker på ett bättre sätt.

Det som hjälpt mig allra mest hittills:

1. Linas matkasse

2. Djupavslappning – yoga nidra

3. Att outa (gå ut med) mitt tillstånd och därmed inbjuda till samtal och möta andra som är eller varit i samma situation.

4. En rutinerad HR-organisation på jobbet

5. En bra kontakt på Försäkringskassan

6. Ett knippe bra terapeuter och behandlare som alla kommit med pusselbitar

7. Zazen – regelbunden zenmeditation

8. Eget skrivande

Jag tror att det finns en anledning att behandla var och en av de här punkterna med ett eget inlägg. De förtjänar mer än att bara nämnas i en lista.