Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘bloggswe’ Category

Till minne, 24 år utan men 29 år med #blogg100 dag 100/4

with one comment

PICT0886 PICT0892 PICT0031 PICT0034 PICT0162 PICT0167 PICT0105 PICT0375 PICT0577 PICT0647 PICT0784 PICT0279 PICT0512 PICT0540 PICT0607 PICT0724 PICT0729 PICT0783

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 8, 2016 at 3:40 e m

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

leave a comment »

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Heminredning, ”vitt och fräscht” och ”Orka torka” #blogg100 dag 71/1

with 2 comments

spooky

Från min WalkInCloset

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

  • alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
  • den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
  • tidningarna till tidningsinsamlingen
  • pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
  • dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

maj 10, 2016 at 4:28 f m

Mina mörkaste hemligheter #blogg100 dag 40/3

with 3 comments

bild(2)

Till och med kameran skäms

Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.

Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.

MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.

Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.

Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.

Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.

(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)

(Heja, 2014-Eva!)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 9, 2016 at 4:20 e m

In i kroppen igen #blogg100 dag 38/2

with 3 comments

båtpendling

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

(Tillslut i september 2014 förstår jag att jag framkallar bakslag genom att träna. Kanske hade någon sagt det till mig tidigare, men jag tror inte det. Den vanliga uppfattningen, tillochmed hos utmattningsdrabbade är ju att träning är bra, alltid bra. Det vet jag nu 2016, att så är inte fallet. Inte alls.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 7, 2016 at 11:30 f m

Ett dopp i sjön är bättre än stesolid #blogg100 dag 37/2

with one comment

 

IMG_0619

Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.

Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.

Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.

Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.

Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)

I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.

Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.

En lovsång till badandet, helt enkelt.

(Utan att jag här skriver någonting om själva utmattningen är jag på något viktigt – helhetsupplevelsen. Det att vara totalt närvarande.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 6, 2016 at 11:16 f m

Nu står det tillochmed på mjölktetrorna #blogg100 dag 36/2

leave a comment »

IMG_0002

Här har jag sovit som en prinsessa.

Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?

Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.

Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.

De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)

(Det går framåt, eller hur? Sommaren 2014 börjar energin återvända och viljan att använda energin ligger snart i krig med behovet av återhämtning. Men mer om det senare. Skriver jag nu, 2016.)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 5, 2016 at 11:05 f m