Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘träning’ Category

Disciplin och utlevnad

with one comment

Haha! Nu tror ni att jag ska skriva något riktigt spännande, eller hur?

Nejnej. Jag ska bara återkomma till några av mina vanliga ämnen, nämligen yoga och träning. Fast idag med litet nya inslag – Friskis & Svettis och Paolo Roberto.

I fredags snubblade jag över en liten video där Paolo Roberto pratar om yoga (eftersom han givit eller ska ge ut en bok om yoga). Han pratar om yoga på samma sätt som PT Erling. De säger båda två att yogan traditionellt har varit en mycket manlig sfär, att yogan egentligen handlar om disciplin både på det fysiska och på det mentala planet. Och det här är ju verkligen intressant eftersom yogan i västvärlden och det senaste decenniet har varit en kvinnlig aktivitet som till en stor del handlat om mjuka och inkännande aktiviteter.

De senaste två månaderna har jag börjat hänga på Friskis & Svettis. Först för att jag skulle kunna träna nära jobbet, sedan för att jag hittade danspassen och därmed kom ihåg att jag egentligen är en dansande och därför levande människa. Friskis & Svettis är ju verkligen en sant demokratisk folkrörelse där alla former är välkomna. Ja, det är toppen och underbart. MEN. Jag testade yoga där. Och blev betänksam. Jo, det är egentligen samma med alla pass på Friskis & Svettis – de är inspirerade av någon ”riktig” aktivitet. Danspassen är gympa med dans-accent precis som yogan ser ut som yoga men saknar en riktig kärna. Instruktören berättar inte hur rörelserna ska utföras och rättar heller inte. Jag såg folk göra helt konstiga saker där på sina mattor.

Den yoga som jag känner ger mig mest är Ashtanga med extremt närvarande instruktör som rättar till på centimetern. Eller Iyengar med tydliga instruktioner och hjälpmedel som gör att en kommer in i ställningarna på exakt rätt sätt. Och då är yoga inte en riktigt trevlig aktivitet, det gör ont på konstigt sätt, det sträcker och drar och isar. MEN jag utvecklas, fysiskt och mentalt.

Så til syvende og sidst får väl både jag och alla andra fråga oss vad vi vill med yogan – ha litet mysigt för stunden eller utveckla oss kroppsligt och själsligt så att åldrandet inte blir en stagnation utan en framåtriktad rörelse.

Ps. Andningen. Den går alltid att lära sig mer om. Och den kan de lära ut, även på låtsas-yogan på Friskis & Svettis och på andra ställen där yogan är litet av den mysigare sorten. Som jag också gillar. Ds

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

februari 6, 2017 at 5:14 f m

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

with one comment

PICT0292

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

  • jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
  • jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
  • jag vill fortsätta vara rörlig och vig
  • jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

januari 12, 2017 at 9:52 e m

Vems ögon är viktigast?

leave a comment »

img_3882

Peculiar

Egentligen hade jag tänkt att skriva om resten, eller i alla fall om en del av de böcker jag ätit i sommar. Då jag haft sådan läshunger. Därför illustrerar jag dagens inlägg med en bild från ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”. Den boken håller för övrigt på att filmatiseras av alla svartkläddas favorit-regissör, Tim Burton.  Vid köksbordet, där Aktivistvalkyrian och Pojken sitter, diskuteras det om han kommer att lyckas med filmatiseringen. Det är en märklig bok med många lager.

Men som sagt, det var inte om böcker jag skulle skriva. Mer än att de står och ligger i oordning i mina bokhyllor och dessutom finns några på köksön. Kort sagt, i vissa delar kan mitt hem betecknas som stökigt. Just idag väntar jag besök av nära släktingar på min pappas sida. Det är den sidan av min släkt där ordning och duktighet varit de allt överskuggande värdena. Jag tog på mig den släktens glasögon och jag såg travarna, högarna, det pågående och det ofärdiga. Men intressant nog konstaterade jag bara att så kan en se på det hela. Jag fick inte panik och tänkte att jag måste städa och/eller kasta in allt löst i förrådet eller upp på vinden.

För, så kan jag bara gå till mina kära Airb’n’b-gäster som skriver så vackert till mig när de vill bli gäster och så snällt när de väl varit hos mig. De skriver att de vill komma till ”your beautiful home” och att de vill bo hos mig just för att det ser ut som det gör. Vad de ser är, naturligtvis, de snygga marknadsföringsbilderna på mitt städade hem men dessutom ser de också något väldigt svenskt, något som är annorlunda mot vad de har hemma, något som de är nyfikna på. De vill till mitt hem och de vill träffa mig för att jag bloggar och är intresserad av samtiden och digital kommunikation.

Det här skreve jag inte om jag inte hade lugn och ro i själen. Och om den beror på att jag faktiskt var på ett fysiskt yogapass på Westninefitness igår eller inte, det kan jag ju inte vara säker på. Men jag tror det spelar roll. För det var inte bara kroppen som reagerade starkt på träningen (delar av Ashtanga Primary Series), eller så är det via kroppens reaktioner något händer i själen. Får återkomma till detta. Och jag vill redan nu poängtera att det inte handlar om den tillfälliga ångestlindring som kan uppnås via hård träning och som jag själv och många, många andra förlitar sig på. I mitt fall – har förlitat sig på.

Så. Jag sitter lugnt och bloggar, dricker mängder av te, läser fjärde Harry Potter, förargar mig på Aktivistvalkyrians trista mattebok (när matte egentligen är roligt!!!) och förbereder litet mat för mina släktningar. Jag vill att de ska känna sig välkomna och efterlängtade men jag hoppas att de fullständigt skiter i hur bokhyllorna ser ut.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

september 17, 2016 at 2:26 e m

Publicerat i dagsform, träning, yoga

Tagged with ,

En Lidnersk knäpp

with 2 comments

img_3878

Allt annat än träning

Problemlösning är bland det roligaste som finns. Inte alltid när själva lösningsprocessen pågår, det kan ju tillochmed vara riktigt plågsamt, men när väl vittringen av lösningen är där, DÅ! Det märkliga är att det ofta är något sagt i en bisats eller något skrivet i en artikel som handlar om något helt annat som katalysatorn finns. Den lilla utlösande faktorn som får det att klicka till i huvudet och jag får en känsla av uppklarnande, av snar upplysning och frälsning. (För att använda ett gammalt uttryck inom sci-fi – ”sense of wonder”.)

Ett tag har jag då alltså varit upptagen av frågan kring träning. Och jag inser nu att jag ställt en för bred fråga. Jag har slarvat, jag har formulerat den alldeles för allmänt. I mitt huvud har den ungefär låtit såhär:

vilken träning kommer att frälsa Västvärlden från ohälsa?

Jojo. Det vore väl fantastiskt om jag i min blogg kunde leverera svaret på det. Då bleve bloggen en viral succé och jag själv bleve rik.

Men. Hur kom jag då lösningen på spåren?
Jo. Så här var det: Jag var ute på en dagstur i skärgården med en av mina bästa kompisar. Våra samtal är alltid intressanta. Jag försökte förklara vad jag söker när det gäller träning, men jag lyckades lika litet som tidigare.

Så hon sa: ”men gör det som känns bra.” (och la nog till i sitt still sinne ”människa!!”)

I och med att hon sa det. I och med att jag reagerade med protest inombords så föll frågan och svaren in i en struktur, i en matris och jag insåg att frågan inte bara är en fråga precis som svaret inte är ett utan många.

Jag insåg att jag är ute efter många saker:

  1. ökad mental styrka
  2. ökad fysisk styrka
  3. god sömn
  4. enkla övergångar mellan anspänning och avslappning som jag styr själv
  5. bibehållen eller ökad rörlighet
  6. ett åldrande utan alltför stora begränsningar i kroppen
  7. njutning (jag gillar ju att bli genomvarm och KÄNNA)
  8. blir jag snyggare är det ett plus

Ser ni en gemensam faktor?

Tillslut, tillslut såg jag den. Jag är ute efter förändring. Efter stor förändring. Jag vill till ett annat läge. För mig behövdes det skrivas i neonbokstäver framför ögonen för att jag skulle fatta det.

Varför är det då så viktigt med förändring för min del när det gäller träning?

Jo, jag vore väl dum i huvudet om jag inte skulle behandla upplevelsen av utmattningen som mindre än en rejäl livskris. Det här är ju min chans att vända på alla stenar, att ifrågasätta allt, att ompröva allt. Och när det gäller just fysisk träning så har ju kroppen ställt allt på ända. Jag mådde ju fysiskt fint på något märkligt vis ända tills jag blev liggande. Jag hade mitt livs bästa kondition, jag var stark. Ändå blev jag liggande. Kunde inte röra mig. Kunde inte göra annat än vila. Så. Konditionen och styrkan var inga tecken på att jag mådde bra, konditionen och styrkan var inte till någon hjälp. Kanske var det tillochmed så att konditionen och styrkan gjort att jag kunnat rusa allt längre in i återvändsgränden där väggen stod, som jag med hjälp av styrkan och konditionen sprang in i med hög fart och full kraft.

Och sedan, när jag efter något år skulle börja träna igen, så signalerade kroppen fel hela tiden. När jag fick upp pulsen för att jag cyklade eller gjorde ett gympapass så tolkade kroppen det som att det var fara å färde – stort stresspåslag och jag hamnade i utmattningsbakslag som kunde vara månadslångt. Så fortsatte det ett bra tag. Jag kan lugnt säga att inga träningstips varken från kolorerade månadsmagasin, aftonpress, Folkhälsoinstitutet, läkarkollektivet eller mer specialiserad media har varit till någon som helst hjälp, de har varit av ondo tillochmed. Så egentligen är det väl inte det minsta konstigt att jag fortsätter att försöka förstå, att jag fortsätter att försöka få ordning på både frågorna och svaren.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

september 15, 2016 at 9:35 f m

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

leave a comment »

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #blogg100 dag 89/2

with 2 comments

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

maj 28, 2016 at 1:11 e m

Hur blev jag frisk? #blogg100 dag 56/2

with one comment

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney