Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘film’ Category

Att äntligen enas om samma skärm #blogg100

with one comment

3880722-movie-monster-size-comparison1

En av mina nya vänner blev kallad ”film-Gestapo” av sina barn häromveckan. Vet ni varför? Jo, för att hon tyckte att det skulle vara roligt om alla i familjen tittade på SAMMA film, på SAMMA skärm, SAMTIDIGT. Det var en väl vald film, vill jag tillägga.

Efter att ha längtat efter ”den känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna” eller rättare, den gemenskap som uppstår när jag och mina barn (och andra, förstås) upplever något samtidigt (kan vara ledd meditation i grupp eller allsång eller ett riktigt bra danspass), så kom vi överens om att se ”Cloverfield” på HBONordic.

På bilden ovan kan ni se hur stort monstret var. Enligt vissa. Sedan är internettet fullt med andra teorier om Cloverfields storlek. Jämfört med andra lika existerande entiteter som Godzilla, King Kong och Stay Puft Marshmallow Man.

Förutom att jag ville skriva om att det blev en fin stund av äkta gemenskap med barnen (ingen, inte jag heller, famlade efter någon annan skärm) i drygt 80 minuter (jodå, vi satt igenom eftertexterna (låååååånga) för att kolla hur många som jobbat med CG och annat viktigt samt om det skulle dyka upp något Easter Egg vi inte fick missa), så blev jag inspirerad att skriva om Internet-verkligheten, Internet-loren som är verklig på ett nytt sätt och som måste tas med när vi pratar om den tid vi lever i.

Klart att ni måste se ”Cloverfield” – det är Nine eleven möter monsterfilm möter Dogma möter rom-com om 25+.

Och här är en annan bild på monstrets storlek i relation till andra monster. 🙂

4a02a8fd_movie_monster_size_chart_by_lord_phillock-d47yzw8

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 6, 2017 at 7:05 f m

Guldkorn på Netflix och Viaplay

leave a comment »

barney

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

februari 3, 2017 at 7:49 f m

Vi måste prata om Stanley Tucci

with 2 comments

The one and only Stanley. Här i "Burlesque"

The one and only Stanley. Här i ”Burlesque”

När jag slaviskt följde ”Murder One” på 90-talet kunde jag inte föreställa mig att mannen som spelade den manipulative och ondsinte Richard Cross skulle komma att bli en av mina favoritskådisar. För finns det någon som kan spela bästa, finaste, roligaste, innerligaste maken och pappan (”Easy A”), underbart bögig kostymör och gay bff till Cher (”Burlesque”), groteskt cynisk programledare och publikdomptör (”Hungergames”) och hårt arbetande, extremt inkännande, trött och moraliskt föredöme (”Spotlight”). Och göra det alldeles trovärdigt. Roligt när det ska vara roligt, engagerande när det ska var engagerande.

Och det här var bara några få exempel. Jag blir så glad varje gång jag ser hans namn i en rollista, då vet jag att i alla fall en roll spelas väl och med övertygelse. Det är tur att han är så in i bängen produktiv också.

tucci-2

Som Mitchell Garabedian i ”Spotlight”.

Förresten. Jag kommer att återkomma till Stanley Tucci i ett inlägg som handlar om manliga skådespelare och åldrandet. Jag har haft anledning att tänka över det eftersom åldrandet far fram med oss alla på väldigt olika sätt. För vissa är åldrandet som anstormande orch-armé, för andra som en mild bris som mejslar fram personlighet och karaktär. Och nu är vi på ytan. Helt på ytan. Hud och hår och kroppshållning.

Äsch. Det är visst inte slut ännu. Måste bara få in en bild till. Från ”Easy A”. Se den.

The Penderghaast family Stanley Tucci as "Dill", Emma Stone as "Olive", Bryce Clyde Jenkins as  "Chip" and Patricia Clarkson as "Rosemary" in Screen Gems' EASY A.

Mysiga pappan i familjen vi alla borde fått växa upp i.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

februari 2, 2017 at 4:55 e m

Publicerat i film

Bästa tv-serier och filmer på Netflix

leave a comment »

Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.

Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.

  • ”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
  • ”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
  • ”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
  • ”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
  • ”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
  • ”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
  • ”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)

Lista 2. Ner i själens mörker.

  • ”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
  • ”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
  • ”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)

Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.

  • ”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
  • ”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)

Lista 4. För anglofiler.

  • ”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
  • ”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
  • ”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
  • ”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
  • ”The Fall” (igen)

Lista 5. Hoppa över.

  • ”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
  • ”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.

ruth-wilson

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

december 31, 2016 at 4:59 e m

Publicerat i film, populärkultur, TV

Tagged with

Finanskrisen? Vad pratar du om?

leave a comment »

skarmklipp

Någon som minns Lehman Brothers?

Någon som kommer ihåg Finanskrisen 2008?

Jaja. Den var där. Jag lovar. För den finns på film. På Netflix. Alltså på riktigt.

Så, ta en helkväll. Poppa popcorn och ta fram en dunk vin. Bubblet, snittarna och chateau-vinet är för andra typer av kvällar. Ikväll handlar det om att ibland går världen rejält åt pipsvängen. Titta på:

Margin Call
The Big Short
Waffle Street

Och förresten. När du tittat färdigt på de här tre, kör ”Margin Call” en gång till. Om du pallar. Vill du sluta med ett visst hopp om mänskligheten och litet feel-good-känsla som du tar med dig in i drömlandet så stoppar du efter ”Waffle Street”.

Det här är tre helt olika filmer. ”Margin Call” blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den. Musiken. Bilderna. Replikerna. Referenserna. (De där ”Easter Eggs” som jag lovat att återkomma till. I den här filmen refereras till ”Apocalypse Now” (helikoptrarna som blivit ikoniska) och till ”Blade Runner”.) Skådespeleriet. (Stanley Tucci – halleluja! Han förtjänar ett helt eget blogginlägg.) Jag känner mig intelligent när jag ser den. Som i motsats till manipulerad eller förförd. Som om jag bjudits in till något och fått tänka själv.

Naturligtvis är berättelsen hårresande. Eftersom det som ledde fram till Finanskrisen är hårresande. Filmen berättar om extremt cyniska människor. Onda? Nej, inte särskilt. De har iakttagit, agerat efter egen vinning och använder sin position för att komma ur de kriser de varit med och skapat så smärtfritt som möjligt. Men direkt ondskefulla? Nej. Tyvärr inte. Då vore allt så mycket enklare.

”The Big Short”. En film byggd på en bok. Jag har inte läst på om boken, men jag har en känsla av att det är en journalist som skrivit den. En journalist som nosat upp olika personer i utkanten av finansbranschen som sett bostadsbubblan formas och bolånemarknadens kollaps närma sig. De personerna får uttrycka sin frustration i filmen, men mest handlar det om ifall de ska kunna tjäna pengar på sina dystopiskt realistiska spaningar och förutsägelser. Som sagt, huvudpersonerna är marginella figurer i finansbranschen och de blir än mer marginaliserade av att de förutspår Domedagen. Deras kollegor och chefer skrattar åt dem. Fastighetsmäklare och låneförmedlare (en av dem är förresten Schmidt från ”New Girl”, komplett med bländvit tandrad och extremt överlägsen douchebag-attityd) tittar på dem med blicken som de eviga vinnarna alltid har givit de eviga förlorarna.

Det här är en mer undervisande film. Litet yxigare. Gjord med mycket goda och hedervärda avsikter. Slutet är en smula rumphugget. Men filmen passar alldeles utmärkt för den här kvällen.

Som tredje och eventuellt sista film kör du då alltså ”Waffle Street”. ”Förlåt, jag var inte med på det här på riktigft och egentligen är jag en stand-up-all-American-guy som tror på varje människas rätt (i Amerika) att skapa sin egen lycka. Det är själva kontentan i filmen.

Den är full av klyschor (kolla bara Danny Glover som  väldigt glad n…., ja, du fattar vad jag menar) men gullig. Bra om en vill kunna somna utan grubblerier och utan fara-på-taket-känslor.

MEN. Är du av den hårda skolan som inte vill dra rosa gardiner framför tillvaron – avsluta kvällen med ”Margin Call”. Strunta i de sista glasen vin, öppna fönstret för att få in litet frisk luft, håll hårt i ditt sällskap, husdjur eller snuttefilt. Tänk som Scarlett O’Hara: ”Tomorrow is another day”.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

september 27, 2016 at 12:29 e m

Publicerat i film, nationalekonomi

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

with one comment

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 4, 2016 at 2:21 e m

De bästa filmerna på Netflix #blogg100 dag 96/1

leave a comment »

(En del av de här filmerna finns säkert inte kvar på Netflix. Jag kommer med en uppdaterad lista. Den kommer definitivt INTE att innehålla ”Magic Mike XXL” – vilket sömnpiller! Utan Matthew McConaughey gick luften ur Magic Mike-idén.)

En lista som är extremt subjektiv.

Annars vore det väl inget roligt, eller hur?

IMG_2524

Min utkik idag.

Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.

Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.

Listan:

  1. The Scapegoat
    Å, så engelskt och romantiskt! Inte sentimentalt, bara välspelat, välmodulerat. Utomordentligt bra historia av mästarinnan Daphne du Maurier (titta på Hitchkocks ”Rebecca” litet senare). Moralisk feelgood på dimmiga gods och med tjänstefolk som ser allt och vill väl.
  2. Almost Famous
    Vilken rollista! Vilket tema! Bara underbart om rock’n’roll. Med Zooey från ”New Girl”, Frances från ”Fargo”, Philip från ”The Big Lebowski”. 70-tal, amerikanska Västkusten, groupies med underbara godisnamn. Roligt. Fjäderlätt.
  3. Whip It
    Har du undrat vad Roller Derby är? Se filmen och titta också in på en del av baksidan av USA, det småstadsinskränkta, begränsande. Där en liten, vilsen själ hittar sin ”tribe” och sin styrka. För alla tonåringar, oavsett kön och ålder, som inte riktigt passar in.
  4. Be Kind Rewind
    Nördig, nördigare, nördigast. Bara roligt, roligt, roligt. Jack Black i god form. Sanslös historia.
  5. Kinky Boots
    Tillbaka till England igen. Skofabrik som gått i familjens ägo i åratal. En stor kris. Kan fabriken räddas? Kanske med hjälp av extravaganta skodon till dragqueens? Kan det gå? Om hantverk, glitter, lack och massor av te.
  6. An Education
    Snyggt 60-tal. Brittiskt, brittiskt. Snyggt hantverk överallt. Sedelärande historia men en massa lagom omoral däremellan. Förpackat i snygg 60-talskostym och med hantverk, gediget som en sko från Church’s.
  7. Bröllopskaos
    I all denna samling av brittiska filmer och en och en annan amerikanske indie-film så måste jag bara rekommendera en fjäderlätt och extremt fransk komedi. Ohlala! Höjda ögonbryn och pastoral, fransk landsbygd. Gester, mimik och fransk feelgood som smakar lagrad Comté, frasiga croissanter och lättdrucket lantvin. (Få inte igång mig kring amerikansk feelgood, då stoppar jag inte. Nämn inte Lasse Hallström eller Lena Olin!)

Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).

Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

juni 4, 2016 at 4:15 f m