Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘att vara förälder’ Category

Att äntligen enas om samma skärm #blogg100

with one comment

3880722-movie-monster-size-comparison1

En av mina nya vänner blev kallad ”film-Gestapo” av sina barn häromveckan. Vet ni varför? Jo, för att hon tyckte att det skulle vara roligt om alla i familjen tittade på SAMMA film, på SAMMA skärm, SAMTIDIGT. Det var en väl vald film, vill jag tillägga.

Efter att ha längtat efter ”den känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna” eller rättare, den gemenskap som uppstår när jag och mina barn (och andra, förstås) upplever något samtidigt (kan vara ledd meditation i grupp eller allsång eller ett riktigt bra danspass), så kom vi överens om att se ”Cloverfield” på HBONordic.

På bilden ovan kan ni se hur stort monstret var. Enligt vissa. Sedan är internettet fullt med andra teorier om Cloverfields storlek. Jämfört med andra lika existerande entiteter som Godzilla, King Kong och Stay Puft Marshmallow Man.

Förutom att jag ville skriva om att det blev en fin stund av äkta gemenskap med barnen (ingen, inte jag heller, famlade efter någon annan skärm) i drygt 80 minuter (jodå, vi satt igenom eftertexterna (låååååånga) för att kolla hur många som jobbat med CG och annat viktigt samt om det skulle dyka upp något Easter Egg vi inte fick missa), så blev jag inspirerad att skriva om Internet-verkligheten, Internet-loren som är verklig på ett nytt sätt och som måste tas med när vi pratar om den tid vi lever i.

Klart att ni måste se ”Cloverfield” – det är Nine eleven möter monsterfilm möter Dogma möter rom-com om 25+.

Och här är en annan bild på monstrets storlek i relation till andra monster. 🙂

4a02a8fd_movie_monster_size_chart_by_lord_phillock-d47yzw8

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

mars 6, 2017 at 7:05 f m

Den verkliga flygskatten heter skam och ångest

leave a comment »

Så det har inte blivit klimatskatt på flygandet ännu. Men det hindrar ju faktiskt inte dig som nyss kommit hem från Thailand, Karibien, Kanarieöarna eller någon storstad från att

  1. skärpa dig när det gäller återvinning och återbruk (det går att återvinna mycket mer än du tror – jag kommer att komma med råd och tips!)
  2. ta klimatsmarta beslut när du handlar (mer vegetariskt, såklart – jag kommer med råd här också)
  3. använda bilen avsevärt mindre (gäller oss som bor på ställen med existerande och fungerande kollektivtrafik alternativt bra cykelvägar)
  4. lyssna på dina barn som antagligen vet mer än du själv om det här och om de inte gör det – undervisa dem genom att vara en klimatsmart förebild
  5. skämmas litet hälsosamt så att du gör mer av punkterna 1 till 4

Gör inte det här:

  1. kasta med håret eller skägget och säg ”because I’m worth it”, för det är du inte. Du har tärt på våra gemensamma resurser och förstört världen vi lämnar vidare till våra barn en liten gnutta till, så är det bara. Det är bara att tugga i sig.
  2. stick huvudet i sanden och lyssna på klimatförnekarna bara för att det får dig att känna dig lugn och ångestfri

Resa med flyg = skam och ångest. Acceptera att det är så och använd de jobbiga känslorna till att göra bra saker. Simsalabim!

Med vänlig hälsning fröken Rättrådig som fortfarande äts av viss skam efter höstlovsresan till Berlin och jobbar konstruktivt med de känslorna, bland annat genom att sopsortera och skriva blogginlägg som kanske kan få andra att tänka till

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

januari 10, 2017 at 5:21 e m

Museidags

leave a comment »

foto-2016-07-30-21-00-43

Nordiskt ljus så in i bängen

Jullov. Äntligen. När väl julen och nyårseländet (mer om det någon annan dag) är över kan jag äntligen slappna av. För det är först den här veckan som jag haft litet extra ledigt. Och efter några sovmorgnar och väldigt mycket nyttjande av soffan samt en hel del klappande av katt så kom jag och Aktivistvalkyrian iväg till Nordiska Muséet. Vi brukar gå dit en eller ett par gånger varje år. Och hoppas på att det ska vara sådär litet tomt.

Nordiska Muséet är ett fascinerande museum. Det är en institution. Det har aaaaanooor. Det har ett Viktigt Uppdrag. Tror jag. Det skriker i alla fall byggnaden. Som ju är magnifik. ”Harry Potter-castle” som några av mina Airb’n’b-gäster skrev i gästboken. Här finns ingenting av att ”effektivt utnyttjande av ytan”. Här är det tomma kvadrat- och kubik-meter så det står härliga till. Och just tomheten, rymden bidrar till upplevelsen. Jag har köat till litet väl många utställningar på andra museér. Att portioneras in på en utställning gör upplevelsen så pass negativ att utställningen i sig måste vara extremt välproducerad och byggd på intressant material för att väga upp ransoneringen av den. Så jag längtar efter barndomens ekande steg i tomma muséer.

Så. Jag skulle kunna stå ut med att bara titta på samiska trolltrummor och skedar av ben. Eller gamla leksaker. Eftersom jag får göra det i min egen takt och i det sällskap jag själv väljer. Men nu har Nordiska Muséet de senaste åren tillochmed börjar producera riktigt intressanta utställningar kring de föremål de är satta att förvalta. Nu är det vårt nordiska ljus som är utgångspunkten. Och med det ljuset och våra årstidsväxlingar i fokus så berättas en del om hur ljuset påverkat vårt arbets- och familjeliv de senaste 300 åren, en mängd föremål som har med ljus att göra visas upp, klasskillnader berörs, väsen i folktron skildras och så knyts utställningen ihop med nutidens stress och vår påverkan på jorden. Så blev vi litet upplysta (haha…) och hade en fin stund tillsammans.

Sammanfattningsvis – varför du ska gå på Nordiska Muséet:

  1. huset. Huset!
  2. vår historia som genom utställningar, bra texter och bra audioguider knyts ihop med nutiden. Väldigt bra som pratunderlag för att visa yngre människor (barn, lånebarn, barnbarn, bonusbarn, gudbarn, brors- och systerbarn – ja, ni fattar) hur det var när du växte upp.
  3. bra shop särskilt för handarbetsintresserade, både för traditionalister och utvecklare av stickning, virkning och broderi. Inspirerande!
  4. Gratis för HSB-medlemmar.

Någon som kommer ihåg husmorsfilmerna? Låt dig annars bli påmind. Tredje rummet (typ) i Nordiskt ljus-utställningen.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

januari 7, 2017 at 3:11 e m

Jag är skyldig

with one comment

Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.

Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.

I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.

Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.

Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.

Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.

Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.

Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

november 12, 2016 at 2:27 e m

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

with one comment

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

augusti 5, 2016 at 5:13 f m

Idag orkar jag inte vara arg

with one comment

IMG_3737

För det är svensk sommar och jag har ledigt och vattnet är njutbart och Pokemon Go gör att både jag och barnen kommer ut och rör på oss i den urtjusiga svenska högsommaren.

För att jag nog sovit ikapp och det är därför jag inte kan somna på något skönt sätt på kvällarna och det är därför jag inte sover särskilt länge och särskilt njutbart. Är jag kanske utvilad?!?

För att jag kommit klart utanför min komfortzon med den båt som numera tillhör familjen. Jag tittar på den och ser bara en massa prasslande textilier och snören som sitter ihop med båten på ett väldigt intrikat sätt. Jag förstår ju i princip hur den ska röra sig i vattnet, men det kunde lika gärna vara en upphottad DeLorean med tidsresekapacitet. Det är helt enkelt tur att Aktivistvalkyrian kan det här med segling. Och jag förstår att jag ska bara kliva åt sidan här, det är hon som kan, hon som bestämmer.

För att jag sett alla åtta avsnitt av ”Stranger things”, högläst ut den tredje Mickey Bolitar-deckaren och gjorde fantastiskt goda laxburgare igår. Och allt detta ska jag delge världen. Precis som att det är dags att läsa klart ”Long Tail”. Och jo, det är klart, då kommer jag att bli litet irriterad. För då kommer jag att inse att de flesta inom kräng- och påverkansbranschen fortfarande inte har fattat att vi lever och verkar i en ny tid nu. Och det vore ju kul att prata om nutid med sina branschkollegor, inte om historien.

Men mest skiner solen och populärkulturen är spänstigare, bredare och mer tillgänglig än någonsin.

Så häng med! Jag är utvilad, inspirerad och har ny surf!

IMG_3736

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

augusti 2, 2016 at 4:18 f m

Tillbaka i vattnet

leave a comment »

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

augusti 1, 2016 at 8:18 f m