Disciplin och utlevnad

Haha! Nu tror ni att jag ska skriva något riktigt spännande, eller hur?

Nejnej. Jag ska bara återkomma till några av mina vanliga ämnen, nämligen yoga och träning. Fast idag med litet nya inslag – Friskis & Svettis och Paolo Roberto.

I fredags snubblade jag över en liten video där Paolo Roberto pratar om yoga (eftersom han givit eller ska ge ut en bok om yoga). Han pratar om yoga på samma sätt som PT Erling. De säger båda två att yogan traditionellt har varit en mycket manlig sfär, att yogan egentligen handlar om disciplin både på det fysiska och på det mentala planet. Och det här är ju verkligen intressant eftersom yogan i västvärlden och det senaste decenniet har varit en kvinnlig aktivitet som till en stor del handlat om mjuka och inkännande aktiviteter.

De senaste två månaderna har jag börjat hänga på Friskis & Svettis. Först för att jag skulle kunna träna nära jobbet, sedan för att jag hittade danspassen och därmed kom ihåg att jag egentligen är en dansande och därför levande människa. Friskis & Svettis är ju verkligen en sant demokratisk folkrörelse där alla former är välkomna. Ja, det är toppen och underbart. MEN. Jag testade yoga där. Och blev betänksam. Jo, det är egentligen samma med alla pass på Friskis & Svettis – de är inspirerade av någon ”riktig” aktivitet. Danspassen är gympa med dans-accent precis som yogan ser ut som yoga men saknar en riktig kärna. Instruktören berättar inte hur rörelserna ska utföras och rättar heller inte. Jag såg folk göra helt konstiga saker där på sina mattor.

Den yoga som jag känner ger mig mest är Ashtanga med extremt närvarande instruktör som rättar till på centimetern. Eller Iyengar med tydliga instruktioner och hjälpmedel som gör att en kommer in i ställningarna på exakt rätt sätt. Och då är yoga inte en riktigt trevlig aktivitet, det gör ont på konstigt sätt, det sträcker och drar och isar. MEN jag utvecklas, fysiskt och mentalt.

Så til syvende og sidst får väl både jag och alla andra fråga oss vad vi vill med yogan – ha litet mysigt för stunden eller utveckla oss kroppsligt och själsligt så att åldrandet inte blir en stagnation utan en framåtriktad rörelse.

Ps. Andningen. Den går alltid att lära sig mer om. Och den kan de lära ut, även på låtsas-yogan på Friskis & Svettis och på andra ställen där yogan är litet av den mysigare sorten. Som jag också gillar. Ds

Eva Adeen rasist

och ”Eva Adeen sverigedemokrater”

samt ”Eva Adeen avpixlat”

har någon eller några sökt på för att hitta hit till Issadissas blogg. Till min lilla blogg som är den mest löjligt PK-mässiga bloggen i hela världen. Alltså de gånger jag tycker något om världen som inte har med populärkultur, mat, återhämtning eller åldrande att göra.

Vem var plantan som sökte på mitt namn och hemskheter i icke inloggat läge? Vilken orutin! Vilken okunnighet! (Eller så var det någon som ville att jag skulle se vad som sökts på.)

Och vad var syftet?

Någon som ville kolla om jag var möjlig att omvända till den mörka sidan?

Någon som ville kolla om jag är absolut oförvitlig? (Ja! Värva mig, alla spännande hemliga organisationer som tjänar den ljusa sidan. Kom igen, ye Skywalkers who haven’t turned!)

Någon som ville hitta…. ja, vadå?

….och genom att skriva om detta publikt så sitter jag inte själv med den väldigt obehagliga känslan av att inte förstå och av att bli misstänkliggjord på ett mycket oprecist sätt. Så nu skrattar jag med er och låter denna gråa söndag bli en allmänt trist men ändå trevlig februarisöndag.

Kom gärna med smarta kommentarer! Eller litet allmänt medkännande.

Guldkorn på Netflix och Viaplay

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

”Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

”Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

”Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Vi måste prata om Stanley Tucci

The one and only Stanley. Här i ”Burlesque”

När jag slaviskt följde ”Murder One” på 90-talet kunde jag inte föreställa mig att mannen som spelade den manipulative och ondsinte Richard Cross skulle komma att bli en av mina favoritskådisar. För finns det någon som kan spela bästa, finaste, roligaste, innerligaste maken och pappan (”Easy A”), underbart bögig kostymör och gay bff till Cher (”Burlesque”), groteskt cynisk programledare och publikdomptör (”Hungergames”) och hårt arbetande, extremt inkännande, trött och moraliskt föredöme (”Spotlight”). Och göra det alldeles trovärdigt. Roligt när det ska vara roligt, engagerande när det ska var engagerande.

Och det här var bara några få exempel. Jag blir så glad varje gång jag ser hans namn i en rollista, då vet jag att i alla fall en roll spelas väl och med övertygelse. Det är tur att han är så in i bängen produktiv också.

Som Mitchell Garabedian i ”Spotlight”.

Förresten. Jag kommer att återkomma till Stanley Tucci i ett inlägg som handlar om manliga skådespelare och åldrandet. Jag har haft anledning att tänka över det eftersom åldrandet far fram med oss alla på väldigt olika sätt. För vissa är åldrandet som anstormande orch-armé, för andra som en mild bris som mejslar fram personlighet och karaktär. Och nu är vi på ytan. Helt på ytan. Hud och hår och kroppshållning.

Äsch. Det är visst inte slut ännu. Måste bara få in en bild till. Från ”Easy A”. Se den.

Mysiga pappan i familjen vi alla borde fått växa upp i.

Samlad visdom

Det kommer att bli vår igen. Jag lovar.

Nu jävlar ska ni få en vis, gammal kvinnas samlade klokskaper i några punkter (vi får se hur många de blir):

1. köp aldrig kaffe och tvättmedel till ordinariepris, det är två produkter som alltid kommer till extrapris. ALLTID.
2. en salladsslunga är ett utmärkt köksredskap
3. hitta ett sätt att träna kroppen som får dig att älska din kropp. Inte straffa den. Inte plåga den. Jag önskar att alla kände att de ”får” dansa.
4. skippa ”superfrukter”, ”superbär”, ”supermat”. Läs på istället. Skaffa dig egen, riktig kunskap. Skippa Amelia Adamos blaskor, Må Bra/iForm och Expressens/Aftonbladets bilagor – de är bara ute efter dina klick och dina pengar.
5. samla på människor istället för på ägodelar.
6. läs punkt 1 igen.

Trevlig helg önskar Issadissa!

Ett inlägg till de normalförståndiga

Idag skriver jag inte själv. Jag överlåter ordet till Agneta Stark, en kvinna som fanns i rampljuset för 15-20 år sedan. Som inte har tystnat, tur det. Men återfinns i en annan arena. Hon skrev en ledare i ETC och jag citerar:

En normalt förståndig människa, som ser ett stup, armbågar sig inte fram till kanten så buffligt att ett par andra människor ramlar ner. En normalt förståndig människa är inte faktaresistent.

Så vad skulle en normalt förståndig människa göra åt att jordens klimat försämras genom mänskliga aktiviteter? Dra täcket över huvudet? Säga: Det rör inte mig? Fortsätta som förut? Supa sig full? Forska om klimat och vinna ett Nobelpris eller två för sina upptäckter? Nej, ett normalt förstånd åstadkommer nog inte banbrytande forskning. Men det tillåter heller inte att dess innehavare inte gör någonting åt problemen.

Ska den normalt förståndiga i stället flyga mindre, täta energiläckorna från bostaden, äta klimatklokt, tala högt och tydligt om vilken vikt klimatet måste få i alla politiska beslut? Och fortsätta att säga det om och om igen?

Normen utesluter inte hjältedåd – det är underbart när några är mycket djärvare och mer förutseende och nytänkande än den som får nöja sig med normalt förstånd. Men tillsammans kan de normalt förståndigas handlingar förändra världen till det mycket bättre.

Jag upprepar:  ”…det (normala förståndet) tillåter heller inte att dess innehavare inte gör någonting åt problemen.” Vi, normalförståndiga, kan inte låtsas som om klimathotet inte finns, även om den attityden ibland kan vara den mest lockande. ”Men tillsammans kan de normalt förståndigas handlingar förändra världen till det mycket bättre.” Så snälla, låt oss.

Söndagmiddag i januari

Marinerade kycklinglår i ugn med lök och paprika

Jag gillar inte att pilla med kycklingdelar egentligen. Men de här snabbmarinerade kycklinglåren som sköter sig själva i ugnen blir supersaftiga och enormt goda, slår kycklingfiléer med hästlängder.

Sätt ugnen på 225 grader.

Till ett stort tråg kycklinglår (cirka 1000 gram) blandar du i en stor bunke ihop

2 msk olja

1 msk soja

2 pressade vitlöksklyftor

1/2 msk honung

1/2 tsk salt

svartpeppar

(timjan (1 tsk) kan vara gott i också eller paprikapulver (1 msk))

Lägg i kycklinglåren och låt dem tumla runt i marinaden.

Låt stå en liten stund, några minuter räcker.

Lägg kycklinglåren på bakplåtspapper på en plåt.

Skär 1-2 lökar i klyftor och 1-2 gula och/eller röda paprikor i bitar och lägg på plåten. Droppa över den marinad som finns kvar och blanda runt grönsakerna. Eller ringla över olja och salta grönsakerna innan du blandar runt dem.

Låt stå i ugnen i 25-30 minuter.

När du ställt in kycklingen i ugnen häller du ett kilo tvättade småpotatisar i en kastrull och kokar upp (glöm inte vattnet!). Låt sedan koka till de blir mjuka (10-15 minuter).

Häll av vattnet och häll upp potatisarna i en stor ugnsform.

Tryck till potatisarna, en och en med baksidan av en stor sked så att skalet spricker och innanmätet blottas. Detta roliga moment kan även utföras med en muddlare (Observera kära Harry Potter-fans, INTE med en mugglare).

Medan potatisen har kokat har du förfärdigat ett örtsmör exempelvis med pressad vitlök, litet salt och hackad persilja. (Mängden smör är upp till ditt samvete, jag tror att jag hade 50 gram. Eller 75. Eller så.)

Örtsmöret klickar du på de krossade potatisarna och när du tagit ut kycklingen sätter du på grill eller övervärme och rostar potatisen.

Det här bli en finfin söndagsmiddag med saftiga, smakrika kycklinglår, ungsrostade, mjuka grönsaker och potatis på ett nytt sätt. Hyfsat klimatsmart och gjort på billiga råvaror (utom möjligen paprikan).

Smart och knaprig potatis

Kikärtssoppa, Jamie Oliver-style

Soppa med kikärtor och purjolök. Toppad med olivolja och riven parmesan.

Snitsig, billig, klimatsmart och god. Dessutom rekommenderad av Jamie Oliver. Behövs fler argument?
Du behöver:

Tre purjolökar

Tre vitlöksklyftor

2 burkar/kartonger kikärtor (avrunnen vikt ungefär 500 gram)

Olivolja och smör

Buljongtärningar, 2-3 st

Salt och svartpeppar

Till servering: olivolja och nyriven parmesan

 

Gör så här:

När du har skurit bort det ledsnaste (men inte allt grönt – det är dumt och slösaktigt), slitsat och sköljt purjolöken skär du den i centimeterbreda bitar/skivor.

Hacka vitlöksklyftorna.

En matsked smör och lika mycket olivolja får bli varmt men inte brynt i en stor kastrull.

Häll i purjolöks- och vitlöksbitarna. Låt löken puttra på ganska låg värme i fettet så att den blir ganska mjuk och sötman kommer fram. Det är viktigt att värmen inte är för hög, då bränns purjon/vitlöken och smaken blir besk. All löl ska koka snarare än fräsa.

Häll på 1 liter vatten, buljongtärningarna och de sköljda och avrunna kikärtorna.

Låt koka i tjugo minuter.

Vill du ha litet struktur i soppan tar du upp ett par deciliter av löken och kikärtorna och lägger åt sidan.

Mixa det som är i kastrullen till en slät soppa.

Smaka av med salt och svartpeppar.

(Häll tillbaka det sparade och omixade.)

Ringla över olivolja litet snyggt och strö på nyriven/nyflagad parmesan.

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

• jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
• jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
• jag vill fortsätta vara rörlig och vig
• jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.