Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Archive for the ‘om bloggandet’ Category

Kolhydratladdar inför….

leave a comment »

blogg100-logotype-300x256

Joho! Det är alldeles sant. Jag har laddat med tre goda brödskivor från Bröd& Salt (deras nötbröd är underbart!) och en massa havremjölk i kaffet. Nästan bara carbs, helt enkelt, inför strategiarbetet som måste utföras inför den hundra dagar långa utmaningen som börjar på onsdag.

Blogga minst en gång om dagen i mer än tre månader.

Det blir femte året i rad jag hänger på. Jag har slutfört utmaningen varje år. Jag skulle skämmas om jag inte gjorde det, på ett löjligt sätt. Som om jag trodde att några av mina strängare lärare från skolan, några av dem som jag faktiskt hade respekt för, Mörner från Norra Real och matteläraren från Engelbrektsskolan, skulle titta mig rakt i ögonen och säga: ”Men, Eva, du kan bättre än så här. Eva, vi hade hoppats på mer från dig.” Jag vet inte om ni båda två blickar ner från himlen, men OK jag kör i år igen. Och slutför i år igen.

Blogga i hundra dagar är ingen lek. Främst för att jag tröttnar på mig själv. ”Blabla och fidelidi, orka lyssna på dig!” säger jag till mig själv. Men så kommer det en kommentar eller någon säger något i ett oväntat sammanhang om något jag skrivit och så känns det plötsligt väldigt meningsfullt igen att blogga dagligen.

Jag vet att jag ofta skriver långt. Det kräver tid och energi av läsaren och jag är tacksam för att så många av er vill läsa. Men jag ska försöka fatta mig kortare hädanefter. Det är en del av de strategiska besluten jag håller på att formulera. (Får se om jag får till en snärtig PowerPoint som jag kan lägga på SlideShare…)

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

februari 26, 2017 at 9:39 f m

Vem läser Issadissa?

leave a comment »

Ja, det vet jag ju inte. Några träffar jag. Några kommenterar. Men de flesta är anonyma.

Fast statistikverktyget gör ju att jag kan få veta en del. Till exempel hur ni hittar hit. Underbart roliga sökfraser ibland. Ofta ganska förståeliga sökord. Till helgerna står ”hamburgersås” och ”no bean chili” (isärskrivet) högt i kurs.

Här är några andra:

longhorn chili recept, affirmationer om att gilla läget, enneagram etta på jobbet, texas longhorn chili recept
hinterland season 2 netflix sverige, solförmörkelse 26 februari 2017, korvstroganoff parmesan, candy crush fungerar som ångestdämpande
jenny randborg
att få vara frisk, dissningar
maskinsång, eva adeen blogg
istället för nudlar, issa blogg, disc/disa, bok om ordning/städning
köttfärs röra serverat i salladsblad, ikea mysa 365 tvätt, sexshop klackar
hamburgersås, bodil jönsson blogg, vart ska man köpa köksaker, hunter gummistövlar
bästa högläsningsböckerna, sven wernström blogg, fler bollar från pokestops
bröllopskaos netflix, bästa högläsningsböckerna för barn, nina björk blogg

Och har du läst så här långt: TACK för att du läser min blogg. Det betyder väldigt mycket för mig.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

september 18, 2016 at 2:26 e m

Dags att samla ihop sig

leave a comment »

IMG_2616

Dags för långa promenader utan Pokemon

Det är inte riktigt dags att börja blogga mer på allvar ännu.

Jag måste smälta en del upplevelser.

Tillgänglighet har varit ett viktigt ord de senaste dagarna när jag varit på resa med mamma som behöver rullstol för att ta sig fram i tillvaron. Vi har dessutom varit långt utanför våra komfortzoner och därför också lärt oss mer om oss själva, om varandra, om tillgänglighet samt om hyrbilar.

Så har jag låtit min personlighet bli analyserad ett antal gånger den senaste veckan. På nätet och på uppmaning. Och jag funderar på om Storebror sitter någonstans och har en plan. Funderar över om jag kan parafrasera en kompis som en gång sa:

–  Integritet, vad ska man ha den till?! Man kan inte äta den, inte sälja den. (Fast kompisen som sa något för längesedan pratade om stolthet. Hon sade det naturligtvis i något resonemang kring relationer.)

När livet varvar upp i turbotakt halkar reflektionerna på efterkälken.

Så. Men de kommer. Kära vänner, de kommer.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

augusti 28, 2016 at 9:53 e m

Publicerat i om bloggandet, samtiden

Hur blev jag frisk? #blogg100 dag 56/2

with one comment

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

Gör du inget, finns du inte #blogg100 dag 45/4

leave a comment »

(Här är jag på det som verkligen varit ett viktigt steg – att inse vad vila är. Under 2015 hösten kom jag att lära mig mer. Och nu, 2016 ska jag fortsätta praktisera det jag lärt.)

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

april 14, 2016 at 6:51 e m

Hur blev jag frisk?

with 5 comments

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

Hösttermin och allt är nytt

with 4 comments

IMG_2443 IMG_2444

I lördags var det vernissage i Olle Nyman Ateljéer och Konstnärshem med Bianca Maria Khon Barmens verk. Jag trodde att det jag mest behövde var att vila. Särskilt efter att jag och Aktivisten/Valkyrian varit inne i sta’n och shoppat block-pennor-notisblock-namnetiketter-räknare, kort sagt skolgrejer. Samtidigt visste jag att det var viktigt att jag åkte ut till okända områden för att se Biancas skulpturer, teckningar och målningar.

Jag tog Saltsjöbanan. Det var varmt. Jag gick av i en avsomnad, välmående, förritiden villaidyll – Saltsjö-Duvnäs. Stämningen var litet som i min barndoms sommar-Örebro, avfolkad, sömnig, litet kvalmig. Vacker, jo, såklart. Med vattnet och storvillorna.

Så kom jag fram, några timmar efter att utställningen öppnat. En vacker plats, några människor satt och samtalade i skuggan av ett träd. En gräsplan framför. Vin och chips. Lugn. Eftertänksamhet.

Jag tittade på utställningen. Tog några kort. Satte mig vid samtalet. Och bredvid mig satt Karin, min tvilling. Ju mer vi pratade desto tydligare blev hon. Jag tror att jag måste berätta om henne.

 

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

augusti 24, 2015 at 6:59 f m