Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73

Bara frågor, inga svar

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

• Hur ska den perfekta anställda se ut?
• Ska hen vara helt utan relationer?
• Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
• Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.