Mästartakter av olika slag

Jag och mina barn tycker alltså att vi innehar distriktsmästartiteln i mys. Nu, efter att jag brutit handleden inser jag att jag är anti-regionsmästare i att be om hjälp. Å andra sidan tror jag att vi är många som kämpar om den titeln.

Om inte annat, så är detta års långa läxa – att lära mig be om hjälp.

För järnspikar, vad vardagen blir annorlunda med en gipsad arm. Att slänga ut julgranen från balkongen är inte att tänka på (genom lägenheten och trapphuset finns inte med på kartan – jag skulle bli lynchad av de vanligtvis mycket snälla grannarna för att ha barrat ner överallt). Diska är vääääääldigt svårt. Skriva på datorn funkar fint, som synes. Hälla av pastavatten går inte, då behövs två friska händer och fungerande armar. Dammsuga funkar faktiskt. Bädda är bara att glömma – dra-på-lakanen hasar hånfullt fram och tillbaka över madrassen. Knäppa bh:n – ett tidsödande företag. Snöra kängor gör ONT. Kramas är läkande. Titta på ”Big Hero 6” till frukost är direkt välgörande. Men ingenting som hjälper mig ut i vardagen.

Jag fick Pojken att hjälpa mig med återvinningskassarna. Och faktiskt, när jag ikväll ska träffa några av mina närmaste vänner, så inleder vi kvällen med att tvätta mitt hår innan vi går loss på osten och vinet. Jag bad om hjälp. Anti-mästartiteln förlorad. I alla fall idag.