Tillitsfull eller dumsnäll? #blogg100 dag 47/2

Solen lyser bara snällt.

Jag har ju skrivit mycket om tillit och om snällhet. Jag tittar på ”Derek” och på ”The unbreakable Kimmie Schmidt” och så, naturligtvis på ”Barnmorskan från East End” där människokärlek, vänskap och tron på det goda regerar. Trots alla svårigheter. Jag vill verkligen tro att vi föds med en önskan att göra gott och än så länge har jag inte blivit motbevisad så många gånger.  Men det är en trasslig värld därute och en behöver verkligen ta till alla klutar för att avkoda människor ibland.

Å andra sidan kan jag försöka vara som barnmorskan Jennie Lee och förstå de bakomliggande motiven och ändå möta människan bakom dem. Men inte bara dumsnällt lyssna och lyda.

Jag ska också titta mig i spegeln innan jag tar nästa selfie.

(För knappt ett år sedan hände både bra saker och en del som direkt motverkade mitt tillfrisknande. Men det som var bra, var så pass stöttande att jag ändå var hoppfull och på hyfsat gott humör.)

Kan inte släppa….. #blogg100 dag 46/3

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.

(Som jag skrev i kommentaren till förra inlägget – insikterna kommer i maj 2015. Tur det.)

Är du frisk nu då? #blogg100 dag 45/2

(Nu börjar processen när allt verkligen vänder på allvar. Stressmottagningen – halleluja. Det kan jag skriva nu 2016 när jag äntligen är frisk.)

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

 

Tillitsfull eller dumsnäll? #blogg100

Solen lyser bara snällt.

Jag har ju skrivit mycket om tillit och om snällhet. Jag tittar på ”Derek” och på ”The unbreakable Kimmie Schmidt” och så, naturligtvis på ”Barnmorskan från East End” där människokärlek, vänskap och tron på det goda regerar. Trots alla svårigheter. Jag vill verkligen tro att vi föds med en önskan att göra gott och än så länge har jag inte blivit motbevisad så många gånger.  Men det är en trasslig värld därute och en behöver verkligen ta till alla klutar för att avkoda människor ibland.

Å andra sidan kan jag försöka vara som barnmorskan Jennie Lee och förstå de bakomliggande motiven och ändå möta människan bakom dem. Men inte bara dumsnällt lyssna och lyda.

Jag ska också titta mig i spegeln innan jag tar nästa selfie.

Kan inte släppa….. #blogg100

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.