Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Mer om Felicia #blogg100 dag 62/2

with one comment

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

maj 1, 2016 den 2:41 e m

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag har alltid gillat psykologi (särskilt barn-) och fick barn -74, när Barnaboken var ny. Så jag blev intresserad när jag trodde AW hävdade att man kunde vara förälder på sitt eget sätt. Men när jag läste lite av henne verkade hon mera dogmatisk än de auktoritära uppfostrarna: ”Det finns mitt sätt och fel sätt!” Så jag fimpade henne raskt.

    Läste sen FFs bok (mindes ju tiden) och skrev till henne om hur mkt jag uppskattade den, speciellt den icke-aggressiva tonen hon höll. I debatten fick jag min tidigare uppfattning om AW bekräftad när hon kallade dottern krypskytt och sa att hon ljög.

    Sånt gör mig upprörd på riktigt: Om man som mamma inte respekterar sitt barns upplevelse av sin barndom måste man ha stängt av både känslor och tänkande. Sorgligt när man under ett långt liv inte lärt sig att varje människa har sin egen sanning om sitt liv.

    Och för mig är det självklart att mina barn har rätt att ställa mig till ansvar, för det är mitt ansvar att de finns och hur de vuxit upp. Jag kan inte ”kräva respekt” av dem. Om jag gjort mig förtjänt av den får jag den, annars inte.

    Pust, lite upprörd där. 😉

    lenaikista

    maj 2, 2016 at 10:01 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: