Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

with 4 comments

hembygd

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är.  Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö.  Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

Advertisements

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag tycker det är så roligt att läsa dina inlägg om böcker. Jag är en litteraturnörd, också en som aldrig växte ur bokslukaråldern. Jag märker dock att det blir en jätteskillnad i antal visningar och läsare av min blogg de dagar jag skriver om böcker. Många fler är intresserade av inlägg som handlar om stress, klimakteriet, HSP mm. Det kanske är naturligt, men trist att så få människor är läste på allvar, tycker jag. Vad säger du?

    monasaw

    april 29, 2016 at 8:59 f m

    • Ja. Vilken intressant synpunkt. Javisst, så är det. Läsandet, slukandet, insvepningen kan en verkligen inte dela med alla. Vissa konsumerar böcker och njuter av det, men det går ju inte att prata LÄSANDE med dem. Intressant att klimakteriet och HSP ger mer aktivitet…… Tål att tänka på.

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      april 29, 2016 at 11:49 f m

  2. Det där med hembygd är känslomässigt o ologiskt. Som ”stabo” har jag inte alls samma känsla för hembygden som maken från landet. Men ändå… Och varför känner jag mig hemmastadd i norrländsk natur fast jag inte känner mig hemma i naturen?

    Skrev nyligen om det:
    https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2016/04/21/jag-ar-en-stadsfroken-eller-snarare-forortsfru-och-typiskt-svensk-eller/

    lenaikista

    april 29, 2016 at 9:14 f m

    • ”Känslomässigt och ologiskt” – absolut. Och som du skriver – en kan hitta ställen som ingenting har att göra med uppväxt och barndom och en kan känna ”HÄR ÄR DET!”. Som med huset jag hyr i skärgården. Jag som kommer från inlandet och inte såg en skärgårdsö förrän i drygt vuxen ålder.

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      april 29, 2016 at 11:57 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: