Issadissas Blogg

Issadissa iakttar och kommenterar samtiden

Och nu är det dags för muskler! Del 1.

with 6 comments

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Annonser

Written by Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

oktober 23, 2014 den 6:39 f m

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mycket bra skrivet, är så urbota trött på att allt med träning blir en estetisk och ytligt narcissistisk fråga!
    Vad hände med rörelseglädje, den som är ursprunglig och som går ut på att utmana kroppen till att göra svåra saker och på kuppen må bättre och orka mer?
    Kram EVA!

    Marianne

    oktober 23, 2014 at 9:02 f m

    • Det är en konstig tid vi lever i. Eller det är en spännande tid med stor förvirring och med intressanta men riktigt konstiga fenomen.
      Kram, Marianne!

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      oktober 24, 2014 at 4:28 f m

  2. Som allt annat med kroppen så förväntas vi hinna det tillsammans med allt annat… Men T2 var häftigt, för det var en sån logik i att hon gick från att vara en vardaglig människa till att vara en människa med ett mål!

    Freja

    oktober 23, 2014 at 8:46 e m

    • Jag tror att det som jag tyckte var absolut häftigast med T2 var dels Linda Grays förvandling och det hon blev förvandlad till och dels (naturligtvis) när man förstår att terminatorn är omprogrammerad.
      Förresten – det är väl Cameron som gjort filmen? Tänker på scenen i Aliens när en jalusiport åker upp och Ripley står i robotlastaren, redo att ta sig an ”modern”. Hon flyr inte längre, hon går in i strid.
      Ikoniska scener.

      Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

      oktober 24, 2014 at 4:33 f m

  3. […] naturligtvis ihop med musklerna som ju är så intressanta just nu. Som jag ju påpekat i ett inlägg. Om ni nu inte vetat om […]

  4. […] titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: